bla bla bla

Mer och mer växer mina barn. Förut när Millan var här kom vi in på ens barn och skolan. Hennes son är 8 och går i tvåan. Alex tur att börja skolan kommer snart. Det känns verkligen overkligt. Det ska bli kul att Alex ska börja skolan, men ändå är man orolig, orolig är fel ord....typ man undrar ju samtidigt hur det ska gå för honom. Hans utveckling är det absolut inget fel på. Han talar och förstår jättebra. Dagis personalen har sagt flertal gånger att hans ordförråd är enormt. Att han lyckas få in rätt ord i rätt sammanhang. Även BVC har sagt att han är väldigt duktig. Härom veckan visade han mig att han kunde skriva sitt namn. Sånt trodde jag inte att en sån liten kunde, men tydligen. Han förvånar mig varje dag på saker som jag inte tror han kan men KAN. Alla föräldrar går nog igenom denna känsla inför att sitt barn ska börja skolan. Denna känsla har jag ju aldrig känt tidigare och tar ett steg i taget tillsammans med honom. Den största oron är ju hans diabetes och skolan. Kommer det finnas nån vuxen som kan ha "koll" på han i fall det händer något? Samtidigt har ju Johan klarat sig helt och hållet själv i skolan från första dagen och det blev ju människa av han med. Jag kommer att kräva att Alex ska ha nån vuxen som kollar till honom nån gång om dagen. För det har väl jag som föräldrer rätt till?
Att sätta mina barn till världen är det bästa som hänt mig. Att jag, Anna kunde göra något så vackert. 2 fina pojkar....mina pojkar....som jag/vi älskar över allt annat. Dessa underverk som får mig att känna sådan glädje och välbefinnande. Mmmmm, mina älskade pojkar!!!! Alla som får veta att de ska han barn går nog igenom samma faser, alla dessa tankar kring att hur man ska klara allt både med uppfostran och med ekonomi. Dessa fraser ska man gå igenom annars tar man inte detta på allvar, tror jag. Vem har inte legat och funderat på hur man ska göra då eller då. Vad saker och ting kostar osv. Kostnaden i sig kommer man ju aldrig ifrån, för barn kostar. Och jag kan ärligt säga att jag lägger nog alldeles för mycket pengar på mina barn, men det kan jag ju med. Sen går det ju inte till överdrivs. Allt de får finns det ju en tanke med.
Det måste jag berätta med: Förra veckan på Maxi såg Alex en leksak som han sååååå gärna ville ha. Vi förklarade för honom att den kostar alldeles för mkt för att bara få sådär helt appropå. Så vi kom fram till en idé. Det var att för varje gång han var duktig och ta sprutan utan att gnälla så skulle han få 5 kr för varje stick. Alltså 10 per dag. Resterande slantar skulle han betala själv med. Han är ju en liten krösus så han kan gott göra det och då får han ju känna att han själv köpt denna sak till vis del. Målet att köpa leksaken är idag, 1 veckas väntan för han och han har varit jätteduktig. Jag skrev upp på kylen alla dagar som var kvar, så har vi strykt ett streck för varje dag som gått så kan han se tiden till dagen D. Sen har han varit jätteduktig med att ta sprutan. Inte varit ledsen utan mer ivrig att ta den så han får sig slanten i handen. Det första han sa idag var: - Är det Fredag idag?
jag: - ja, det är det
Han: Då åker vi nu då och handlar min leksak.
Jag: - Du får vänta lite till. Kl är ju halv 8 bara och pappa ska sluta jobbet först innan vi åker.
Han: - Måste pappa följa med då?
Egentligen har han ju rätt. Jag skulle kunna åka med han redan innan johan slutat, men då missar ju han allt. Så han får gott vänta.

Summan var kardemumman är: Man kommer alltid vara och känna oro för mina barn, men det är meningen med. Om man inte gjorde det vem är man då som människa. Vi kommer med tiden veta att de klarar sig, för du har ju uppfostarat dom och det till det bästa. Vänta bara så får du se.