Ensam

Man brukar säga att ensam är stark. Det tvivlar jag på iaf. Jag är ensam nu och är inte ett dugg stark. Snarare svag, liten och ledsen. Jag är inte van att vara ensam, jag vill inte vara ensam även om det är nyttigt för mej att vara det. Det är så tyst och det ända jag hör är musiken från radion och mina tankar som maler i huvudet. Allt går långsamt på något vis. Jag fixar o städar och ändå har jag långtråkigt. Det är Onsdag imorgon 5 dagar kvar tills barnen kommer igen och då äre julveckan. Jag har alla klappar klara och det känns så skönt. Men att vara ensam är inte min grej liksom. Jag vill ha den där familjen som jag aldrig tycks verka få någon gång. Barn som leker, tjuter kramas, tjivas. En man som kommer hem och vi alla äter en middag tillsammans och bara lever i nuet. Det känns långt borta, alldeles för långt borta. 

Ensam är inte min grej liksom....

Inlöses

Bilen måste lösas in.... Fan oxå!! Min bil

Jag gjorde en skadebesiktning i måndags o killen som utförde den frågade hur snabbt gick de egentligen för den var så intryck. Hela golvet i bagaget är helt inbockat och balken under. Så man kan säga att hela bakdelen är tryckt fram för bakdörrarna och bakskärmen finns de knappt nån glipa mellan.

Jag är bara glad att jag hann se bakåt å trycka huvudet mot nackskyddet. Annars vette fan hur de hade gått.  Dock så har styrkan i handen inte kommit tillbaka än helt. Anmälan för kroppsskada är gjord iaf. 

Så nu är de bara att leta bil igen :( det känns förjävligt. 

Krocken

Lastbilen svänger vänster, ser jag. Jag bromsar in och stannar, slänger en blick i backspegeln och ser bilen bakom komma i en ganska hög fart. Jag hinner bara tänka " fan, kör han in i mej?"

Trycker huvudet mot nackstödet och greppar ratten och så kommer smällen.....

Jag studsar framåt med skallen och sedan snabbt bakåt igen. Ljudet av bromsar, metall och plåt låter så chockerande högt. På en millisekund blir allt tyst igen. Fan, jag blev påkörd, va fan gör jag nu??? Jag känner efter hur det känns i kroppen och de verkar vara ok. Hjärtat slår så enormt fort att jag börjar skaka i hela kroppen. " vad gör jag nu"

Ser att han i bilen bakom sitter kvar och rattar sin bil mera mot vägrenen och jag gör desamma. Han kliver ur likaså jag. Min bil ser inte så tilltyglad ut som jag trodde. " kör fram till busshållplatsen, säger han. 

Det går inte att stå så på vägbanan med all hård trafik. Lastbilar som inte ens saktar ner utan kör bara åt sidan med en väldig fart. Det blåser nåt så in i helvete när de rusar förbi. 

När jag stannat på busshållplatsen möts vi igen och pratar om hur vi mår. Jag känner en konstig känsla i nacken som jag inte känt nån gång. Jag ringer direkt till P och berättar vad som hänt och han säger att jag måste ringa polisen.

Mina undersköterske-kunskaper får mej att tänka att jag inte ska röra mej allt för mycket i fall något har blitt fel i nacke/ rygg. Hämtar min jacka och drar igen den ända upp till hakan. Jag ringer polisen och den andra förarens chef kommer som han ringt efter. Killen som körde på mej kan inte varit mer än Max 25 år. 

Jag informerar polis om platsen, tillstånd och sen får vi invänta deras hjälp. Det tar inte mer än nåra minuter så kommer räddningstjänstbilen och snart därefter även ambulansen. Sen en ambulans till och brandbil. De spärrar av trafiken. Jag står o röker för att lugna mej. Den ena ambulansföraren kommer fram till mej o tar min cigg o menar att jag inte ska stå här och röka nu. Jävla idiot, tänker jag bara. Ska en sån människa jobba såhär när han inte ens har kollat om jag mår bra? Tänk om jag hade varit i värre chock än va jag va i. Den andra ambulanskillen kommer fram och undersöker mej lite halvdant. Frågar o klämmer om jag har ont i nacke lr rygg. Vilket jag har. De frågar om jag vill åka med till sjukan och det vill jag så klart eftersom jag känner den där konstiga ömheten i nacken. De säger jag ska sätta mej på båren, sen iväg till Motala sjukhus. När jag ligger där i ambulansen går mina tankar kring deras utförda jobb. Varför sätter de inte krage på mej? Varför kollar de inte blodtryck? Bara syresättningen..... Killen med mej där bak frågar lite rutinfrågor om allergi o annat. Väl på akuten går vi in tillsammans o fram till sjuksköterske expeditionen. Jag får tillskickad mej en skadeanmälanblankett och en penna. Sen att jag ska sätta mej i väntrummet o fylla i den för det finns inga lediga rum. Inget hej, hur mår du lr någon som helst fråga om nåt. Då kände jag mej jävligt liten. Sätter mej på en hård träbänk med ett bord framför o börjar fylla i blanketten. Hinner bara skriva datumet när jag känner att jag tappar styrkan i fingrarna. Lägger ner pennan och viftat lite på dom, men de hänger inte med. Handen o armen hänger inte med. Okej, tänker jag. Nu tar du det lugnt, fröken Petersson. Går fram till receptionsluckan o förklarar läget. Hon ringer direkt på samma sjuksköterska som sagt att de inte finns nåra lediga rum. Hon kommer på en gång och för mej till ett ledigt rum??? Hmm, trilla det ner ett ledigt rum bara sådär alltså från himlen, tänkte jag. Så behändigt. 

Lägger larmklockan på britsen och säger att jag kan lägga mej där på. Sen vänder hon sej om, sen såg jag inte henne nåt mera. Kanske hon skulle sluta kl 14? 

Efter en stund kommer en kvinnlig utländsk AT-läkare in. Jag gråter redan och förklarar hur jag inte känner armen o att bemötandet här va katastrof. Hon frågar MEJ varför jag inte har någon nackkrage på mej? Ja de undrar jag oxå, svara jag. Hon kollar reflexer och styrka och klappar mej ömt på armen att jag ska bli bättre omhändertagen nu. Vilket jag blev. Hon går ut o efter nåra minuter kommer det in en manlig läkare i följd av AT-läkaren, och sjuksköterskor. Han är saklig och snabb i sin förklaring att dom måste fixera mej omedelbart och att det inte var klokt att ambulansmämnen inte gjort det på en gång. Tjipptjopp så ligger jag fastspänd spikrakt på en annan brits. Blir förd till ett annat rum och det ända jag kan röra är ögonen. Ser bara taket och tänker på Cityakuten när man ser alla lampor i taket svischa förbi på tv-skärmen. Rullas in i nåt rum o behöver inte ligga där länge fören min Finaste kommer. Fy satan va skönt de va att få hans ansikte mot mitt. Sen att vi garva för jag såg väl ut som en uppstoppad kåldolme lr nåt. 

Timmarna drog iväg och en datortomografi senare berättar den nya läkaren på det nya skiftet som antagligen ska jobba kväll/natt att jag inte har någon fraktur i nacken. "Sing halleleljua" sjöngs i skallen på mej.

 Vilken grupp sjöng den föresten på 90-talet? 

I och med att min vä arm o hand o fingrar saknade styrka så beslutades att jag med ambulanstransport ska köras till antingen Norrköping lr Linköpings sjukhus för att göra en magnetröntgen då det kanske blitt något neurologiskt. Då sjöngs det inget " sing halleleljua" mer i huvudet på mej..... Vare No limits som va gruppen? 

Min Fina stannade kvar med min bilnyckeln o invänta morsan o Brellan. Sen lastades jag över till britsen till ambulansen. Tur att detta kollegepar var mkt roligare o trevligare. 

Jag kördes till Norrköping och direkt ner till röntgen. Fick höra av världens skönaste sjuksköterska att maskinen måste startas upp och under tiden klädde hon av mej allt utom trosorna. Så säger hon " för vi vill ju inte att du ska flyga in i maskinen då den är magnetisk. Där får jag en syn i skallen där jag flyger mot den o trycks upp som en mosad fluga med näsan sådär som blir när man trycker den hårt mot en ruta.....Haha, de hade varit nåt! Jag kostade säkert landstinget 100000kr för den undersökningen.

Det var ingen trevlig undersökning att ligga där i ett trångt rör med nån slags hätta på skallen, öronproppar och hörlurar med en radiokanal med jordens sämsta mottagning. 30 minuter i tunneln låg jag. Nu kan jag absolut förstå de som har klaustrofobi. Men jag låtsades att jag låg i ett solarium.

Sen upprullad och fortfarande fixerad in till akuten och morsan o Brelle kom. Nu hade jag så ont i min rygg att jag bara vill slita av mej kragen i springa därifrån. Jag grät och lyckades så klart få en panikattack oxå... Tackar!!! 

22:20 kommer Dr Skåne med en dialekt så grötig att jag knappt förstod. Men han säger iaf att allt ser ok ut. Nån "sing halleleljua" kom inte utan mera " ta av mej kragen, snälla doktor så jag får röra mej nu. 

Sen att bara sätta sej upp på sängkanten var som en hel boxningsmatch. Yr i skallen som om min motståndare fått in 3 knockouter på mej. På med kläderna och stapplandes ut till bilen. Sen förbi Donken för att sen åka hem. Brelle hjälpte mej upp. Tack snälla Mamma o Kjell för all hjälp den dagen med bil o moraliskt stöd. 

Jag åt bara upp å ringde Finaste för att sen ta en insomningstablett och däcka i sängen. 

Nu återstår ömma axlar och en bil som troligtvis måste skrotas då den var mer tilltyglad än vad de såg ut från början. Bagageluckan går inte att använda. Golvet i lastutrymmet är ihop knöklad och reservhjulet har fungerat som en slags airbag för den sitter fast. Så ska man få bort den måste man sätta en kniv i så luften går ur. Nu ska försäkringsbolaget hjälpa mej med all info så att jag får allt så rätt som möjligt!

Kommentarer

Det är en del som är inne å läser min blogg! 

Kan ni inte lämna nån kommentar!

Ska försöka blogga oftare. 

Va å fixa håret förra veckan då jag inte var så nöjd med förra frisören. Nu gick jag till ZalongNivå igen. Där blir man nöjd varje gång. Kortare blev de och jag gillar det!!!

Gött m kort

Diabetes saker som kommer hända!

På fredag ska vi träffa ett gäng med diabetes barn. Vi har gått med i en lokal barndiabetesförening. 

Jag ska lämna Alex vid 16 så ska han o de andra barnen laga tacos till oss andra i familjen. Sen vid 18 kommer vi å äter allihopa. 15st kommer vi vara förhoppningsvis. Vi ser fram emot det och tycker det känns som ett bra avslut på skolveckan. 

Den 14 November är det ju diabetesdagen igen. Och föreningen o de barn som vill ska stå på Maxi utanför Life och ge information om just typ 1 diabetes. Det ser vi oxå ifram emot! 

Tävling

Jag fann dej en midsommarhelg. Jag blev så otroligt glad att jag hittade dej där ute sittandes på stenen i vattenbrynet. Du har alltid funnits för mej. Alltid varit min trygga vän i mina ensamma stunder. Du har hjälpt mej i svåra situationer. Alla skratt vi har fått. All tid vi har spenderat ihop. 

Många har sagt att jag ägnat för mycket tid till dej... Alla säger att jag är beroende av dej och de dom sagt är ju faktiskt sant! 

Men även om det är jobbigt att skriva så måste jag vara ärlig mot dej... Och mej!

Jag måste få vidare... Få se allt ur ett annat perpektiv. Jag måste lämna dej, min kära vän. Men du ska veta att jag har verkligen uppskattat dej! 

Vi avslutar det här kapitlet. Vet att du kommer bli totalt urladdad efter jag lämnar dej. Förlåt min trogna iPhone5.

http://www.telenor.se/privat/iphone-6.html

Oktober redan!

Vad händer??? Det var ju vår nyss! Varför måste tiden gå så himla fort för. Känns som att alla veckor går in i varandra och är likadana. 

På lördag äre det kanelbullensdag. Så nu bakar ja bullar. Det ska bli gott för det va så länge sen jag gjorde det! Barnen kommer bli så glada när de kommer hem sen. 

September den första

Idag är det måndag och den första September! En måndag som saker och ting satts i rullning. Saker som jag inte vill berätta här ännu, men det är stora saker på gott och ont! 

Veckan som va tillbringades hos min otroligt snälla och fina P. Vi åkte mc och gick på marknad i lördags. Som vanligt när det blir mkt folk ( som de alltid är på marknad) blir jag stressad och känner mej helt bortkommen. Allt folk som trängs och stannar och pratar och skrattar gör mej så förvirrad! Även om jag intalar mej att det ska vara roligt så väntar jag på att få gå hem. Jag finner inte ens ro att titta vad stånden har att erbjuda. Ändå så gjorde jag det och det är bra. Bra för att jag klarar det utan att få panik. Mina verktyg för att genomföra allt maler i huvudet på mej som ett mantra! Att P är så avslappnad och lyckas avleda mej med samtal om saker i ståndet får mej att slappna av lite iaf. Att vi har roligt ihop gör mkt. Skratta o skoja tillsammans är A och O ju. På AugustiFestivalen stod vi på bron över på Drottninggatan för att kolla på fyrverkerierna. Där blir det alltid mkt folk och när allt är slut ska det trängas och knuffas. Han bara tog mej i handen och gick. Gick igenom folkmassan med mej på släp efter. Hade han inte bara gått hade jag nog fått panik där. Men som sagt han är trygg i sej själv och låter sej inte påverkas av mej och mitt beteende och det är bra. Bra för han får mej att våga. 

Jag är så glad att jag har honom. 

Nu har har jag lagt Alice precis och slog ner röven en stund. Jag är trött, men vet att jag inte kommer kunna sova inatt även om jag har mina barn här. Det snurrar så mkt tankar i huvudet på mej. Inatt tror jag att jag somnade efter 02 nån gång... Men jag är trött i kroppen men inte i skallen på nå sätt. 

Imorgon väntar dagis, skola och förskoleklass igen. Dagarna får så fort och jag hinner inte stanna upp ibland och bara njuta av livet. Allt går så fort. Att vara ensamstående med tre barn är full rulle. Diska, plocka, torka stjärtar o näsor. Vika tvätt och sortera vad som ä rent och smutsigt. Livet rullar på och jag hinner inte stanna för stannar jag går allt inte ihop i vardagen. Att stå själv och rak i ryggen är ett måste för att allt ska funka. Njutningen av livet kommer in som små ögonblick av en kram lr ett skämt, skratt från barnen. Ett ögonblick som gör att jag fortsätter sträva mot framtiden. 

Lördag med plock o fika

Idag tog vi sovmorgon ända till klockan 07:00. Det var då Alice vaknade. Pojkarna sov vidare en stund till. Frukost, kompis till barnen kom upp o lekte lite. Jag plockade undan och diskade. Även om jag städade lägenheten i... Hmm vare onsdags lr torsdags minns ja inte, men då damma o dammsög och moppade jag överallt. Sen att de blir mkt plock får man helt enkelt ta. Barnen är experter på att stöka ner. 

Första skolveckan har mu varit oxå och den har varit ok. Jag hade en liten spänd Lukas här hemma första dagen, fast de är ju inte konstigt alls. Det är stort att börja förskoleklass ju. Alex var oxå spänd men pappa J var med honom. Alice va ledig. Tyvärr blire mkt åka fram å tillbaka för mej nu tills jag fått lov att ha Lukas längre efter han slutat. Tyvärr bara att vänja sej.

På måndag ska jag till min kbt terapeut, se hur de går där. Oftast är jag helt slut i skallen efter en timma där. Sen vidare för en kaffe träff. 

Vi ska till en kompis ikväll på fika. Det ska bli kul. Hon har också barn i samma ålder som jag. 

Fixat barret

Ja jag har fått långt hår. Jag satt dit det idag. Fia hjälpte mej och jag blev så jäkla nöjd!!! 

Va tycker ni?

Det blev bra ändå.

Det var en bra sommar en sommar som bjöd på mkt roligt! Att vara borta från barnen va mindre kul, men det vägdes upp av en fantstisk resa till Finland. Jag skulle följa med P o hans barn o bror med familj dit, men jag o P blev osams nåra dagar innan så det blev bestämt att ja skulle bli hemma. Det va fruktansvärt jobbigt. De åkte på tisdagen. Senare på torsdagsnatten skrev han o jag till varandra och vi saknade varandra otroligt mkt så jag bestämde mej för att dra dit!!!

Beställde första bästa färja kl halv två på natten. Färjan från Stockholm skulle gå 07:50 på fredagsmorgon. Fixa biljett till buss upp till Stockholm. Sen packa väskan o hitta mod till att göra detta helt själv. Det va nog min största prövning jag någonsin gjort och totalt själv. Jag som aldrig rest själv någonstans innan. Sen att min stress och å ångest skulle blossa upp va jag rädd för hela tiden. Men man måste vågs för att vinna, tänkte jag hela tiden. Jag visste ju att jag skulle till han jag älskar. 

Sagt o gjort satt ja mej i taxin hemifrån mej o for till resecentrum. På bussen t Stockholm för att sen hoppa på nästa flygbuss till viking lines hamn. På färjan o leta reda på min hytt. Sen följdes de 11 timmarna av taxfree och sol på däck. Beställde tåg till Tammerfors där P skulle hämta upp mej. Jag var framme i Tammerfors kl 23:30. Sen blev det bilresa fram till 03:30 då vi va framme i stugan. När jag klev av tåget o äntligen få krama om P var lyckan total. Där stod han lika fin som vanligt. Jag fällde en tår för ja va så glad. 

Sen blev det bad och sol o bastu i en hel vecka där. 29 grader o bastu är inte att rekommendera men nu har ja även prövat det.  Veckan flög iväg och jag å ångrar inte en sekund att jag gjorde detta. Mitt självförtroende stärktes enormt!!!

Jag utanför hos mej kl 03:45 i väntan på taxin.

Gate 1 in på nya färjan Grace.

Tåg på väg till Tammerfors 

Sliten o trött av att ha varit vaken sen torsdagsmorgonen 

Bästa musikkanalen i Finland 

En avkopplande stund på eftermiddagen.

Bastun

Vackra blomster.

Träkyrka i heinävesi 

Vi kunde även laga maten utomhus. Här stekt potatis 

En dag på Östersjön

Jag kom upp till Tessan o hennes familj i måndags. Tänk att vi inte har sett varandra på typ 5 år. Vilken tur att de finns telefoner så mm ändå kan hålla sej uppdaterad. 

Igår 22/7 blev dagen inte som den egentligen skulle sett ut för mej denna vecka så de va så skönt att jag fick komma upp hit till dom ist. Vi skulle ut o fiska torsk. Så vi begav oss it tidigt. Kl 9:10 satt vi i båten på väg ut. 

Innan vi drog ut blev de kaffe o cigg på trappan

Tessan kör båt för allra första gången. 

Vi hade två båtar. Den som ja o Tessan åkte skulle vi lägga till vid en annan hamn ca en o en halv timme bort! 

De gick kanon. 

Sen vidare till stället där vi skulle fiska. Så vi hoppa över till den andra båten där hennes gubbe o vän var. 

Där blev de gofika direkt

Finns de nå bättre en att åka båt på sommaren när de är fantastiskt väder? 

Väl framme vid fiskeplatsen, en båttur på en timma kommer vi på att vi glömt betet hemma.... Faaaan!!! Så vi bestämde att vi åker in till Nynäshamn för att fixa de. Så ca dryga timman åt ett helt annat håll... Hahaha, vi svår lite, men va glada ändå. Mystur i båt liksom.

Jag kunde inte ta nåra bilder på vägen dit för jag börja må illa. 

Handlat å klara kör vi tillbaka mot fiske platsen IGEN :)

Väl där.... Igen så börjar Tessan må djävulusiskt illa så henne fick vi släppa i land. Tog ytterligare nån halvtimma innan vi äntligen kunde kasta ut första kastet. Tror ni vi fick nå då? Haha näää. Inte ett hugg mer än att jag fastna i ett gammalt vrak som jag trodde va världens största torsk. Blir man lite besviken när man tror man får hugg å vevar å skriker att Jaaaag haaaar naaaaapp... Sen är de bara ett vrak.. Hmm!

Ingen fick nåt och bara dagarna innan hade man kunna dra upp 30 torsk på dryga kilot där... Bättre lycka nästa gång! 

Iväg sen för att släppa mej å Tessan på en holme. Så gubbarna kunde fiska själva ist. 

Där på klipporna va de så jävla varmt å skönt. 

 

Grill o käk o meta o sen begav vi oss hemåt runt 20:30. Dryga timman hem tog de. 

Vilken dag och vilket underbart väder. Så klart smörjde jag inte in mej fören de va försent. Aj aj ja säger jag bara! 

Men de är de värt! 

Solkysst till 1000 la jag mej nere i den svala källaren o somnade gott!

Jobbig söndag

Barnen åkte t x i söndags... Lukas blev så ledsen och bara grät! Han sa att han skulle sakna mej. Lilla mammas hjärta! Det gjorde så ont!

Aldrig hänt att de blitt så innan. Två veckorr lång tid för ett barn. Fy vad ja har mått dåligt över det här! 

Min älskade lilla Lukas. 

Efter de åkte satt jag o grät på balkongen en stund. Det blir bättre att göra de. När jag gråtit färdigt så fick jag lite ny kraft så jag åkte t himpafältet för att sola. Var där ett par timmar, men de va så himla varmt. 

Väl hemma sen blev de snabbt bestämt att jag skulle upp till min kusin Tessan för en liten visit på måndagen. 

 Sen gjorde jag inte många knopp resten av den dagen! 

På Himpa 

Fina på besök å vardag

Den här veckan har gått fort. Finaste kom i måndags och åkte hem idag! Vi har haft de så roligt tillsammans och för första gången har han stannat lite längre när jag har haft barnen. Vi har busat och varit i Vasaparken i tisdags och igår hos mamma. Det är en speciell känsla att se honom med mina barn. Alice är inte alls lika blyg för honom längre och satt hos honom flera gånger. De busade i sängen till o med. Pojkarna o vi hade kuddkrig o sprang i hela längenheten o jagades. Pojkarna har kanske inte visat sin bästa sida. De har gnällt o kört på som vanligt. Det är jobbigt att de inte lyssnar när jag säger till dom. Så en del tjafs blev de med. Jag har tagit alla fajter med dom o P har hållt sej undan. Det är bra tycker ja. Att vi håller oss lite på avstånd när tjafs inträffar. Jag gör likadant! 

Idag åkte vi iväg en sväng när P hade åkt. Färgagården åkte vi till å fikade. Sen gick vi en sväng runt strömmen. 

Mina fina barn som jag älskar mer än ni anar. Även om bråkar å blir ledsna ibland!

Soooool och levande liv!

Fasen vilket underbart väder vi har. I två dagar har vi varit ute hos mamma och solat och badat. Dom är själva borta i Loftahammar denna vecka. Dit åker de varje år. 

Tänk att det är två är sen jag var där med pojkarna när Alice fortfarande låg i magen. 

Tiden har gått så fort sen dess och det har hänt så mycket på den tiden. Separation, tillsammans igen, Alice föddes, nära anhöriga vände bort ryggen för att sedan hugga till ytterligare. Böda camping, separation igen och förlorad vän, flytt. 

Fått en annan fin människa in i mitt liv.

 Livet kan verkligen vända på en femöring. Jag har lärt mej mer och mer att inte ta livet förgivet! Allt kan hända så snabbt. Bort med det gamla och in med det nya sägs det typ varje nyårsafton. Tror fan det stämmer. Dock så saknar jag delar av det förgångna och på något vis hoppas jag väl att återfinna de delar jag mist. Men jag tar som sagt inget förgivet längre. Det är bara jag i slutändan som blir drabbad och ledsen.

Men lite hopp måste man kanske ha oxå för att kunna gå vidare till ett bättre liv. 

Jag har gått igenom ett helvete sista halvåret, men det vägs upp av det fina man har fått på något vis. Jag är ju en sådan person i gruden att de jag släpper in i mitt liv värnar jag om otroligt mycket. Så länge jag får lite av det jag ger tillbaka så är jag glad. Man kan aldrig ge lr få för mkt uppmuntran och kärlek!