En del av vardagen!

- Mamma, när försvinner min diabetes?
Jag stannar upp, tänker, laddar sprutan som jag strax ska sticka in i hans lår.
- Eh, ja du....den kommer aldrig försvinna!
Han börjar gråta förtvivlat och det skär i mitt hjärta. Jag håller om honom hårt!
- Mamma, jag vill få tillbaka allt som var när jag var liten!
- Jag vet, gubben!!!
Yttligare ännu en gång förbannar jag diabetesen.
-Du är så duktig och så modig, gubben. Du är så bra på att ta sprutorna.
Han sätter sig upp, torkar bort tårarna, nyper tag om låret och jag sticker honom.
-Aj, det gjorde ont!
- Förlåt!
Sen återgår allt till det vanliga igen. En kort stund av tårar och förbannelse!