Att tala om sanningen eller ej?

Igår ramlade polleten ner för Alex att han kommer bli gammal och att vi andra också kommer bli gamla. Jag bad honom ringa Johan runt 16 igår för att höra var han var och när han kommer hem.

-Telefonen är vid farfar kurts kort på högtalaren.
-okey.....Du, mamma?
-Ja!
Jag saknar den där gubben kurt!
- Ja, det gör mamma med!
Sen börja han gå mot högtalaren och stannade plötsligt och vände sig förskräkt om.
-MAMMA? Kommer jag bli gammal?
-Ja, det blir man, men det tar långt tid innan man blir det.
-Nääää, jag vill inte bli gammal.
Och så började Alex gråta höjdlöst. Jag kramade om honom och satt mig med han i soffan och prata igenom denna hemska uppenbarelse.
-Men mamma, kommer jag döööhööö då?
- Ja, det gör alla till slut.
- Men mamma, vart ska jag då bo i himlen? Jag vill inte bo i nån lägenhet.
- Allt ser likadant ut i himlen som här nere och du kommer bo i det här huset då med oss alla.
- Men mamma, kommer du också bli gammal?
- Ja, det bli alla.
- Men då kommer ju du bli gammal före mig och dö före mig.
-Ja, men tänk inte mer på detta nu för det är så lång tid tills dess.
Jag visste att det inte var nån mening med att fortsätta denna diskution för han kommer bara bli mera ledsen, så till slut höll jag bara med honom i allt han sa. Men hade ändå denna tanke att:
Man ska ju inte ljuga utan alltid berätta sanningen, men i såna hära fall är det svårt. Alex kom på detta med döden och då tycker jag ändå att det är viktigt att försöka berätta en viss del av sanningen, det beror väl på hur barnet i fråga reagerar. Nu blev ju Alex helt förstörd och det var nog lättast för alla att jag till slut bara höll med honom om i allt han frågade över.
-Mamma kommer jag flyga upp i himlen med en rymdraket då?
- Nä, bara kroppen flyger upp.
-Men mamma? Kan man ha hjälm på sig då?
- Ja, gubben det kan man!