Krocken

Lastbilen svänger vänster, ser jag. Jag bromsar in och stannar, slänger en blick i backspegeln och ser bilen bakom komma i en ganska hög fart. Jag hinner bara tänka " fan, kör han in i mej?"

Trycker huvudet mot nackstödet och greppar ratten och så kommer smällen.....

Jag studsar framåt med skallen och sedan snabbt bakåt igen. Ljudet av bromsar, metall och plåt låter så chockerande högt. På en millisekund blir allt tyst igen. Fan, jag blev påkörd, va fan gör jag nu??? Jag känner efter hur det känns i kroppen och de verkar vara ok. Hjärtat slår så enormt fort att jag börjar skaka i hela kroppen. " vad gör jag nu"

Ser att han i bilen bakom sitter kvar och rattar sin bil mera mot vägrenen och jag gör desamma. Han kliver ur likaså jag. Min bil ser inte så tilltyglad ut som jag trodde. " kör fram till busshållplatsen, säger han. 

Det går inte att stå så på vägbanan med all hård trafik. Lastbilar som inte ens saktar ner utan kör bara åt sidan med en väldig fart. Det blåser nåt så in i helvete när de rusar förbi. 

När jag stannat på busshållplatsen möts vi igen och pratar om hur vi mår. Jag känner en konstig känsla i nacken som jag inte känt nån gång. Jag ringer direkt till P och berättar vad som hänt och han säger att jag måste ringa polisen.

Mina undersköterske-kunskaper får mej att tänka att jag inte ska röra mej allt för mycket i fall något har blitt fel i nacke/ rygg. Hämtar min jacka och drar igen den ända upp till hakan. Jag ringer polisen och den andra förarens chef kommer som han ringt efter. Killen som körde på mej kan inte varit mer än Max 25 år. 

Jag informerar polis om platsen, tillstånd och sen får vi invänta deras hjälp. Det tar inte mer än nåra minuter så kommer räddningstjänstbilen och snart därefter även ambulansen. Sen en ambulans till och brandbil. De spärrar av trafiken. Jag står o röker för att lugna mej. Den ena ambulansföraren kommer fram till mej o tar min cigg o menar att jag inte ska stå här och röka nu. Jävla idiot, tänker jag bara. Ska en sån människa jobba såhär när han inte ens har kollat om jag mår bra? Tänk om jag hade varit i värre chock än va jag va i. Den andra ambulanskillen kommer fram och undersöker mej lite halvdant. Frågar o klämmer om jag har ont i nacke lr rygg. Vilket jag har. De frågar om jag vill åka med till sjukan och det vill jag så klart eftersom jag känner den där konstiga ömheten i nacken. De säger jag ska sätta mej på båren, sen iväg till Motala sjukhus. När jag ligger där i ambulansen går mina tankar kring deras utförda jobb. Varför sätter de inte krage på mej? Varför kollar de inte blodtryck? Bara syresättningen..... Killen med mej där bak frågar lite rutinfrågor om allergi o annat. Väl på akuten går vi in tillsammans o fram till sjuksköterske expeditionen. Jag får tillskickad mej en skadeanmälanblankett och en penna. Sen att jag ska sätta mej i väntrummet o fylla i den för det finns inga lediga rum. Inget hej, hur mår du lr någon som helst fråga om nåt. Då kände jag mej jävligt liten. Sätter mej på en hård träbänk med ett bord framför o börjar fylla i blanketten. Hinner bara skriva datumet när jag känner att jag tappar styrkan i fingrarna. Lägger ner pennan och viftat lite på dom, men de hänger inte med. Handen o armen hänger inte med. Okej, tänker jag. Nu tar du det lugnt, fröken Petersson. Går fram till receptionsluckan o förklarar läget. Hon ringer direkt på samma sjuksköterska som sagt att de inte finns nåra lediga rum. Hon kommer på en gång och för mej till ett ledigt rum??? Hmm, trilla det ner ett ledigt rum bara sådär alltså från himlen, tänkte jag. Så behändigt. 

Lägger larmklockan på britsen och säger att jag kan lägga mej där på. Sen vänder hon sej om, sen såg jag inte henne nåt mera. Kanske hon skulle sluta kl 14? 

Efter en stund kommer en kvinnlig utländsk AT-läkare in. Jag gråter redan och förklarar hur jag inte känner armen o att bemötandet här va katastrof. Hon frågar MEJ varför jag inte har någon nackkrage på mej? Ja de undrar jag oxå, svara jag. Hon kollar reflexer och styrka och klappar mej ömt på armen att jag ska bli bättre omhändertagen nu. Vilket jag blev. Hon går ut o efter nåra minuter kommer det in en manlig läkare i följd av AT-läkaren, och sjuksköterskor. Han är saklig och snabb i sin förklaring att dom måste fixera mej omedelbart och att det inte var klokt att ambulansmämnen inte gjort det på en gång. Tjipptjopp så ligger jag fastspänd spikrakt på en annan brits. Blir förd till ett annat rum och det ända jag kan röra är ögonen. Ser bara taket och tänker på Cityakuten när man ser alla lampor i taket svischa förbi på tv-skärmen. Rullas in i nåt rum o behöver inte ligga där länge fören min Finaste kommer. Fy satan va skönt de va att få hans ansikte mot mitt. Sen att vi garva för jag såg väl ut som en uppstoppad kåldolme lr nåt. 

Timmarna drog iväg och en datortomografi senare berättar den nya läkaren på det nya skiftet som antagligen ska jobba kväll/natt att jag inte har någon fraktur i nacken. "Sing halleleljua" sjöngs i skallen på mej.

 Vilken grupp sjöng den föresten på 90-talet? 

I och med att min vä arm o hand o fingrar saknade styrka så beslutades att jag med ambulanstransport ska köras till antingen Norrköping lr Linköpings sjukhus för att göra en magnetröntgen då det kanske blitt något neurologiskt. Då sjöngs det inget " sing halleleljua" mer i huvudet på mej..... Vare No limits som va gruppen? 

Min Fina stannade kvar med min bilnyckeln o invänta morsan o Brellan. Sen lastades jag över till britsen till ambulansen. Tur att detta kollegepar var mkt roligare o trevligare. 

Jag kördes till Norrköping och direkt ner till röntgen. Fick höra av världens skönaste sjuksköterska att maskinen måste startas upp och under tiden klädde hon av mej allt utom trosorna. Så säger hon " för vi vill ju inte att du ska flyga in i maskinen då den är magnetisk. Där får jag en syn i skallen där jag flyger mot den o trycks upp som en mosad fluga med näsan sådär som blir när man trycker den hårt mot en ruta.....Haha, de hade varit nåt! Jag kostade säkert landstinget 100000kr för den undersökningen.

Det var ingen trevlig undersökning att ligga där i ett trångt rör med nån slags hätta på skallen, öronproppar och hörlurar med en radiokanal med jordens sämsta mottagning. 30 minuter i tunneln låg jag. Nu kan jag absolut förstå de som har klaustrofobi. Men jag låtsades att jag låg i ett solarium.

Sen upprullad och fortfarande fixerad in till akuten och morsan o Brelle kom. Nu hade jag så ont i min rygg att jag bara vill slita av mej kragen i springa därifrån. Jag grät och lyckades så klart få en panikattack oxå... Tackar!!! 

22:20 kommer Dr Skåne med en dialekt så grötig att jag knappt förstod. Men han säger iaf att allt ser ok ut. Nån "sing halleleljua" kom inte utan mera " ta av mej kragen, snälla doktor så jag får röra mej nu. 

Sen att bara sätta sej upp på sängkanten var som en hel boxningsmatch. Yr i skallen som om min motståndare fått in 3 knockouter på mej. På med kläderna och stapplandes ut till bilen. Sen förbi Donken för att sen åka hem. Brelle hjälpte mej upp. Tack snälla Mamma o Kjell för all hjälp den dagen med bil o moraliskt stöd. 

Jag åt bara upp å ringde Finaste för att sen ta en insomningstablett och däcka i sängen. 

Nu återstår ömma axlar och en bil som troligtvis måste skrotas då den var mer tilltyglad än vad de såg ut från början. Bagageluckan går inte att använda. Golvet i lastutrymmet är ihop knöklad och reservhjulet har fungerat som en slags airbag för den sitter fast. Så ska man få bort den måste man sätta en kniv i så luften går ur. Nu ska försäkringsbolaget hjälpa mej med all info så att jag får allt så rätt som möjligt!