Novell

Detta är en Novell från "STICKET" NR 3 2009. En fin å hemsk berättelse om en pojke som insjuknar i diabetes

Det hade varit en bra dag.
Under rådande omständigheter hade det
faktiskt varit en bra dag.
Så mycket måste Pappan i alla fall tillstå.
Han noterade att Sonen till och med hade
sprungit in från bilen när de kom hem. Han
hade inte sett honom så pigg på länge. Inte
på hela våren, när han tänkte efter. Men
det var inte så konstigt. Sonens lilla kropp
hade ju knappt fått någon energi på vem vet
hur länge. Och nu sprang han omkring som
vilket barn som helst. Det visade i alla fall
att insulinet gjorde nytta.
Nu satt han där med en skål glass och lekte
med sin nya pennkniv. Den som han hade
fått som stickpresent. Eller valt, egentligen.
För på avdelningen hade de ju haft
en hel låda att välja ifrån. Först hade han
hittat ett par tuffa solglasögon som han la
beslag på. Men sen fick han syn på kniven.
Och kunde inte bestämma sig. ”Kan jag
inte få båda?”, sa han vädjande. Och det
hade han fått. Fast det stod att man bara
skulle få en sak per tillfälle. Men de tyckte
synd om honom. De hade ju varit tvungna
att sticka i bägge armarna – flera gånger
dessutom, eftersom de misslyckades på
första försöken. Det var tydligen inte helt
lätt att sätta kanyl på en liten pojke.
Själv satt Pappan mitt emot honom vid
köksbordet. Han sneglade ut genom
fönstret och noterade att Sonens oranga
Foppatofflor låg utspridda i trädgården där
han klivit ur dem förra veckan. Hans nya
favoritskor, precis införskaffade på Skänningemarken.
Första dagen hade han velat
ha dem på sig hela tiden. Nu stod den ena
under äppelträdet medan den andra låg
slängd mitt på gräsmattan. Han hade tagit
av sig dem först när han skulle svalka fötterna
i fågelbadet.
De kvarglömda skorna påminde honom om
hur plötsligt allting hade förändrats. Det
hade inte känts så viktigt att plocka undan
någonting i den stunden. Och inte hade
de räknat med att bli kvar på US så länge.
I över en vecka!
Pappan tänkte på hur det hade varit när
de åkte in. Hur hans fru hade fått tjata för
att överhuvudtaget få komma till vårdcentralen.
Hur hon sedan varit där med deras
son. Först på morgonen för att ta prover, sedan
på eftermiddagen för att träffa läkaren
och få resultaten. Själv hade Pappan varit
på jobbet hela dagen. ”Det är inget”, hade
han sagt sig själv. ”Hon oroar sig alltid för
småsaker.”
Sedan mindes han tydligt varje detalj.
Hur hans fru hade ringt honom på jobbet.
”Kan du komma hem”, var allt hon
hade sagt när han svarade. Hennes röst var
alldeles kall, men han kände hur den darrade
av tillbakahållna känslor. ”Jag kommer”,
svarade han kort och la på.
Han kom inte ihåg vad han hade tänkt på
vägen hem. Att det inte var några bra nyheter
som väntade, det kändes i alla fall tydligt.
Med skakande händer hade han satt
nyckeln i nyckelhålet och klivit in. I hallen
stod hans fru med ena armen om deras son.
Hennes ögon var svagt fuktiga av tårar som
inte riktigt ville tränga fram. Inte riktigt ge
den lättnad som riktig gråt kan ge.
”D-d-de tror han har diabetes”, stammade
hon fram.
Hon hade fått med sig en remiss till barnavdelningen
på US. De åt en enkel middag,
packade vad man kunde behöva för natten,
satte sig i bilen och körde till sjukhuset under
tystnad.
Pappan var i alla fall glad att de kommit in
så pass tidigt som de hade gjort. Sonen hade
ju aldrig hunnit må riktigt dåligt. Inte som
den där fjortonårige killen som hade varit
inne samtidigt. Han hade suttit på sitt rum
och i smyg druckit massor av söt Cola eftersom
han blev törstig hela tiden. Sen hade
han gått upp och kissat flera gånger varje
natt. Där hade föräldrarna inte märkt något
förrän blodsockret slog i taket.
En bra dag

Nä, idag hade varit en bra dag. Problemet
var bara att Pappan tänkte för mycket.
Grubblade över det som varit. Funderade
på vad de kunde ha gjort annorlunda. Även
om läkaren sa att ”varken du eller dina
föräldrar har gjort något fel”, så måste det
väl vara något de kunde ha gjort. Struntat i
nyponsoppan till frukost, kanske. Eller inte
alltid skickat med banan till fruktstunden.
Något fel måste de väl ha gjort. Alla barn
fick ju trots allt inte diabetes.
Dessutom tänkte Pappan mycket på framtiden.
Tyckte synd om Sonen som måste ha
med sig sjukdomen resten av livet. Undrade
hur dennes liv skulle bli.
Han såg hur Sonen girigt slickade skålen,
sög i sig de sista söta resterna av glass som
en myra suger i sig honungsdagg från en
bladlus. Han såg väldigt glad ut över att
faktiskt få äta glass.
Ja, idag hade varit en bra dag. Det var inte
idag som var problemet. Det var oron och
grubblerierna, tankarna på igår och på imorgon,
som slukade hans energi och bar
skuld till att den pigge, sorglöse ynglingen
som tills helt nyligen varit han nu försvunnit
från spegeln och ersatts av en trött, lätt
grånad, medelålders man.
Ibland funderade han på om det var det här
som var det verkliga syndafallet. Det där
med kunskapens träd på gott och ont. Att
kunna tänka, planera framtiden och minnas
det förflutna, det hjälpte oss att överleva,
att utvecklas på det materiella planet.
Men samtidigt tog det bort paradiset från
oss, den fullkomliga och totala friden det
gav att leva helt och fullt i nuet.
Det var en förbannelse, och han var själv
bra på att väcka känslor som frustration, ilska
eller sorg genom att grubbla och gräma
sig för gårdagen eller att oroa sig för morgondagen.
Men idag hade varit en bra dag.
Imorgon skulle säkert också bli en bra dag.
Det var inte dagarna var för sig som bekymrade
honom. Det var ”framtiden” som sådan.
Men just nu lyckades han bortse från framtiden.
Han sneglade bort mot Sonen där
han satt och fascinerat undersökte sin nya
pennkniv. Han kunde, på barns vis, stanna i
nuet. Just nu verkade han riktigt lycklig.
Ja, idag hade varit en bra dag.