torsdag 10 april 2014

Torsdag 10/4-2014

Snart har den här veckan oxå gått. Snabbt har den gått. Det har varit skönt på ett sätt att jag har kunnat sova ut så länge jag har velat, men blir lite småsteessad om jag legat för länge. I tisdags sov jag till 9:40. Det är länge för att heta Anna Petersson. 
Sängen jag sover i denna vecka är så skön och varm. Synd bara att han jag delar den med måste jobba! 

Det har ju kommit in någon i mitt liv som gjort att allt känns lite lättare, lite finare. 
När han kom in i mitt liv blev jag så mkt gladare. Ni vet den där känslan av åtro och längtan. 
Vi pratade mkt på mobilen till en början. Pratade om allt mellan himmel o jord. Lärde känna varandra hyfsat.
 Den dagen vi skulle ses var en sån dag jag bara hade drömt om. Jag längtade efter någon som jag aldrig tidigare sett. Jag satt och väntade på honom i bilen på Konsum parkeringen. Han ringde och sa att han åkt förbi Linköping och jag höll på att spy av nervositet. Jag var så himla upprymd och förväntansfull och nervös.
Plötsligt ser jag hans bil rulla in på parkeringen o tiden liksom stannade. 
Han körde upp jämsides med min bil. Jag klev ut och ser att han gör desamma. Jag går snabbt emot honom och ger honom en sån stor kram. Äntligen fick jag hålla om honom. Vi kramades och skrattade! Blev tysta, såg på varandra, fnittrade som två fjortisar...  Herregud, vilken härlig känsla. 
Satt oss i hans bil o började åka iväg. Vart vi skulle visste jag knappt. Vi båda var så nervösa, men för min del kändes allt så himla bra. Han var så söt och gullig. Riktigt snygg faktiskt! Vi dividerade och kom fram till att åka till ett fik. Där satt vi vid ett bord och drack kaffe och jag babblade på som vanligt när jag blir nervös. Ja, han lyckades få några ord sagda också. Timmarna flög iväg. Vi höll varandra i händerna liggandes på bordet. Hans händers så mjuka och lena. 
Till slut var jag tvungen att åka hem igen. Barnen skulle hämtas, så det blev dags att rulla!
På väg till parkeringen pratade vi o fnittra. Tror vi fnittrade konstant!!!
Vid bilen vet jag inte vad som flög i mej. Jag ser på honom, går fram och kysser honom. Hade jag inte gjort det skulle jag ångrat mej. Jag förvånade både honom och mej. Han kysste mej tillbaka med sina underbara läppar. Sen åkte vi. Väl vid min bil ville ingen av oss lämna varann. Men vi hade verkligen inget val! Vi kramade om varandra och jag minns inte om vi kysstes en gång till. Hjärnan hängde liksom inte med. 

När jag satt ensam i min bil satt jag bara och log. WOW, vilken kille. Så trevlig, charmig, snygg!!! 
Jag vet inte om det var då jag verkligen blev förälskad i honom. Sen den dagen vi träffades har han inte lämnat min hjärna för ens en sekund! 

Nu träffas vi så fort vi får chansen. Blir mest att jag åker till honom eftersom han har jobb och inte jag. Vi håller på att lära känna varandra och det är en speciell resa. Man är vuxen nu och vi båda har barn så det är så mkt mer att tänka på. Vi har samma humor vilket jag älskar. Man kan skämta hårt med honom. Sen är det känslomässiga saker man måste lära känna oxå. 
Man är ju olika som människor och tycker inte och tänker inte lika på vissa saker, men om man bara har ett öppet sinne går allt att göra till något bra! 
Jag är ju en väldigt känslomässig person som måste ha bekräftelse. Det vet dom som känner mej. Att jag blev sjuk gjorde ju saken värre, tror jag. Jag har så dålig självkänsla o självförtroende att jag skäms o blir så generad över komplimanger. 
Det bästa som finns är när han tar tag om min nacke och kysser mej. Han håller mej kvar där i sitt grepp och jag bara smälter i hans famn. 

Han är en kille jag verkligen vill vara med! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar