Stormigt!

Att åka ambulans är alltid lika skrämmande. Tryck o smärta i bröstet o rygg mitt i natten så man vaknar är läskigt. Smärta som kommer tillbaka mitt på dagen och som blir som ett ihållande tryck fruktansvärt enerverande när man vet att man måste åka upp. Troligtvis då med ambulans. 

Sagt o gjort ung som man är manas man att ringa 112. 

Tre små barn hemma som man ej vill skrämma men förklarar så gott man kan ändå. 

Siriner ljuder genom staden o pinsamhet av att de är hit de ska. Mamma farandes med hund som en räddare i nöden. 

Prio 2 in och sedan en otroligt lång väntan. 

Väldigt höga värden av vita blodkroppar som indikerar inflammation någonstans. Mer prover och väntan. En snäll lillebror som gör tiden och väntan mycket lättare och rolig. Blev mkt allvarliga snack men även fjant så som bara han kan. 

Hemma på småtimmarna med svar om ingenting.... Bara att försöka somna men inte de lättaste. 

Tänker mest på min fina och mitt komplicerade liv. Kommer han stanna kvar orka med mitt stormiga liv som är som en bergodalbana!

Han är den snälla som gör mej glad. Kan jag få behålla de. 

Can i keep you?