Mamma är här!

Med ett ryck for jag och Johan upp ur sängen och in till Alex som låg och grät helt hysteriskt i sin säng. Med tanke på hur han grät visste jag att det var en kraftig känning. Man har ju lärt sig nu efter 2½ år hur han är. Han var inte kontaktbar trots all gråt och hans ögon tittade bara åt höger. Han kunde inte röra dom verkade som. Stirrande ögon åt höger hela tiden och vi får inte fram ett ord från honom förutom den hysteriska gråten. Jag håller honom som om han vore 1 år igen. Han ligger i min famn svettig och nästintill panikslagen. Vi måste säga åt honom att tugga på druvsockret för annars så gör han inte det. Så där sitter vi, jag, Johan och säger i kör "tugga, Alex, tugga" Lukas ligger i sin säng en bit bort och bara sover lugnt, tack o lov!
Hans gråt blir lugnare en stund för att sen eskalera och bli till ett högljud skrik med panik, till att sen gny som en bebis. Så håller det på....länge! Nästan så jag trodde att vi inte kunde få hejd på känningen och skulle behöva ringa ambulansen. Tur att vi har köpt hem drycken MER, den farligaste drycken av dom alla...ja för Alex alltså. Men nu sähär är den guld värd. Socker, det härliga socket som är livsavgörade i dessa stunder och som är så farligt för hans kropp annars! Vilken ciruks det är!!!!
Vi lägger oss i soffan och jag håller om honom och vill gråta, men det får jag inte, inte nu, sen!
Han somnar och jag med. Johan är vaken. Alex sover oroligt och vaknar till o från. klockan är då 7.
Som tack för att han har fått känning så kommer hans migrän krypandes och kräkset. Han kräks, gråter igen för nu har han ont i huvudet ist och gråter för det. Men han är medveten nu iaf. Kräks och gråter för det är äckligt. Gråter för det gör ont! Mitt barn, mitt stackars lilla barn. Mamma är här, hon är här!