15/6-2010

Om man ska skryta lite om sina barn så var jag på avslutnings-samtal för Alex nu på förmiddagen.
Alex är väldigt omtyckt av alla barn för att han är så lugn o rättvis (inte förvånad)
Han säger ifrån på rätt sätt o slåss inte. Han har lärt sig mkt under de år på Torshags förskola. Känns som om det var igår han började där.
När vi satt där jag o fröken o pratade kom en annan o sa att han inte mådde bra, att han hade 2,7 i bs. Jag sprang bort till honom o då stod han och grät och hade kräkts på golvet. Han var blek o ledsen. Vi gav honom druvskr och jag satt med honom i knät o tröstade. Jag försökte vara lugn så han oxå skulle bli det. Men helst ville jag bara ställa mig upp och skrika och gråta över frustation.
Han var fortfande lite borta efter ett par druvskr o jag tog bs igen. Då hade det sjunkit till 2,2 och jag bad fröken att hämta ett glas med vanlig saft. Han drack upp allt och tog mer druvskr. Sen efter en stund började han prata igen o börja komma till sans. 5,4 i bs efter knappt 10 minuter. Han sa hela tiden att han ville hem, men jag kände på mig att det bara var nåt han sa när han mådde dåligt, vilket visade sig vara rätt. För när han börja komma till sig igen. Hoppade han upp och gick ut igen för att äta lunch. Jag mådde skit när jag åkte därifrån och nu tänker jag på honom hela tiden. Gjorde jag rätt att lämna honom där eller skulle jag tagit med han hem? Risken är ju stor att han får migrän o inte pallar dagis idag, men dom ringer ju mig så fort det är något nu ju. Jag ringer sen å kollar av innan jag drar till jobbet. Min underbara Alex!!!!