Idag var mormors begraving. Den var så vacker. Jag grät och kände att jag verkligen tog farväl av mormor....min lilla rara mormor!

Hela stämmningen inne i kyrkan var på det viset mormor ville ha det, tror jag iaf. Hon hade valt sådana fina psalmer och för första gången i mitt liv förstod jag en psalm. Hon skrev ner vilka de skulle vara för många många år sen och hade en liten lapp i sin psalmbok där de låg.

Sen att vi hade ett sånt fint kort på henne på kistan och det gjorde att det kändes lättare, iaf för mig. Man kunde under tiden titta på henne så som jag minns henne. Med sitt förnuliga leende och gnistrande ögon. Ögon som lyse av kärlek till oss i familjen. Hon hade ju bara oss och det visade hon verkligen. Sen var det så många fina blommor, hon älskade blommor. Vårt arrangemag, från oss barnbarn är den stora gula kransen till vä brevid kistan från bilden visat. Prästen kände mormor efter alla hennes många besök i kyrkan. Hon älskade att gå i kyrkan. Varje söndag kl 11:00 visste man att hon inte var hemma. Det var så skönt att han en präst som visste vem hon var. TACK!

Så nu om jag vill "träffa" mormor är det kyrkogården som gäller. Där ska jag vara ofta, eller jag VILL vara där ofta, sen om jag kan o hinner får vi se.

JAG ÄLSKAR DIG, MORMOR! TACK FÖR ALLT DU HAR GETT MIG!

Sen hade nog mormor velat att alla hennes 3 barnbarn skulle ha kommit. Camilla kom inte. Vi väntade på henne, men till slut förstod vi att hon inte skulle komma. Om hon hade fått förhinder kunde ju hon ha ringt och sagt det, kan man ju tycka!