Attans valborg!

Nu är datorn så där knäpp igen. Ser knappt nåt på den. Tror att grafik-kortet håller påå att paja. Så¨om jag skriver knäppt är det för jag knappt ser vad jag skirver. Blir väl inte så mkt bloggande då, tyvärr.
Valborg imorn. Får se vad som händer och fötter.......ehh, glad valbog?
KRAM

fy fan att barn ska oroa en....

Kom just hem från att ha lämnat Alex på dagis. Fy fan så jobbigt det var. Jag ser min lilla lilla son framför mig hela tiden och kan inte sluta tänka på allt som skulle kunna hända. Jag vet att det är onödigt att tänka så, men jag kan inte sluta.
De ska till skogen idag och jag glömde bort det, så ingen matsäck till min lilla Alex. Tur så gjorde susanne på dagis ett par mackor och jag stack snabbt hem igen och hämtade termos med oboy till honom. 110 på 70 väg......ajajaj!!!
Jag berättade för fröken linda hur det ska göra om han håller på att få känning och jag hoppas de märker i tid. Mår piss nu ärligt talat.
Karin kommer nog en sväng idag. Längtar!!!!!

http://mittklipp.aftonbladet.se/app/viewMovie.action?id=28623

Dopkort!

Här kommer lite kort från Lukas dop. Ursäkta min tjockis kropp!

Aldrig mer

Aldrig mer att det här får hända igen. Det som hände i Torsdags var nog den värsta dagen i mitt och johans liv. För er som inte vet vad som hänt skriver jag en lien sammanfattning.
Alex och johan kom hem i torsdag efter de handlat. kl var 20:15, Johan bad mig ta Alex blodskr som var 2,2 så jag ger han en kaka, men ser snabbt att han behöver mer. Tar fram druvsockret och ger han, men han blir bara sämre och sämre. Han börjar få ryck i kroppen och dom har han haft förr så det var inget konstigt till en början. Men rycken blir bara värre och värre och till slut säger jag till johan att det här stämmer inte. Han hade då fått mer en ett ½ pkt med druvsocker. Jag sitter med han på köksgolvet och vill ringa 112. Så när jag lämnar över Alex till johan, ställer mig upp och ringer 112 så blir Alex helt konstig. När jag tittar på han ser jag att ögonen är vinögda och han krampar, han slutar att andas och blir jättefort lila i ansiktet. HJÄLP! Jag tyckte det tog så lång tid innan 112 svarade när de väl gjorde det skrek jag bara helt osammanhängade saker om att han har diabetes och krampar och inte andas. Då säger den andra rösten, vart bor du???
Jag berättar allt som behövs och finner mig lite till sans. Vi lägger Alex i framstupasidoläge på golvet och han börjar andas direkt. Hans färg kommer tillbaka fort och ambulansen är på väg i full fart, sa kvinnan!
Ambulansen var väl här ute på 15-20 min och då har Alex börjat gråta massor, men är inte med över huvudtaget. Så vi åkte in i full fart till barnjourmott.
Väl där inne känner jag att vi kommer få hjäp, men allt känns så hemskt. Jag trodde helt klart att vi skulle förlora Alex, att han skulle dö. Den känslan vill jag aldrig mer ha i kroppen. Han får en liten kramp inne på sjukhuset. Vi blir kvar under natten och vi får veta att dessa kramper har samband med hans diabtes och när han får känningar. När det inte finns socker kvar i hjärnan kan den reagera med kramper. Så nu måste jag oroa mig för kramper med som om en vanlig känning inte vore nog.
Han fick glukosdropp (sockerdropp) hela natten och kl 06 på morgonen var första gången han vaknade och var med för första gången sen allt hände. Han var helt sig själv, men väldigt trött. Vi blev utskrivna kl 10:00 och åkte hem. Sen var vi bara hemma och tog igen oss och lekte och Alex fick bestämma hela dagen lång.

Jag vet ärlig talat inte om jag klara av det här igen om det skulle hända igen. Tack för 112.

Min Kärlek!

Johan och jag har varit tillsammans från den första dagen vi sågs kan man säga. Vi fastnade för varandra direkt. Aldrig trodde jag att jag skulle få en sådan fin kille i mitt liv. Han ställer verkligen upp i alla väder.
Om jag skulle förklara johan gör jag det såhär:
*En lika pratglad person som mig.
*Kysser skit bra.
*Principfast.
*Självsäker.
*Snäll.
*Lojal mot de han tycker om.
*Ärlig.
*Söt.
Listan kan göras milslång. Att förklara hur jag känner för Johan är så svårt att beskriva. Att få ut alla de tankar här är svårt. Ni alla vet ju att jag älskar honom så otroligt mycket. Han skämmer verkligen bort mig. Håller alltid upp dörrarna, bär alltid allt så jag slipper. Han sätt att älska mig gör han så bra. Det bästa som finns är när han vaknar mitt i natten vänder sig om mot mig och bara håller om mig, då känner jag mig såå älskad. Att få höra det vackra orden "Jag älskar dig,Anna" kan nästan få mig att börja gråta. Vi har gått igenom så många olika saker tillsammans jobbiga och sorgliga så som härliga. Han är en helt underbar pappa till våra barn. Han gör verkligen allt för dom. Allt han gör, gör han för oss. Han är absolut ingen latmask. Den största prövningen för oss är nog förra året när Alex blev sjuk i diabetes. Båda mådde skit och båda var så förtvivlat ledsna över detta, men trots det kunde vi se kärleken i all denna förtvivlan. Vi stannar fortfarande upp mitt i allt och bara kan hålla om varandra i ett par minuter till att sen återgå till det vi gjorde. Vi stöttar varandra otroligt mycket i allt. Sen att vi kan ha olika syn på saker och ting är ju inte konstigt så är ju alla förhållanden.
De härligaste stunderna i mitt liv tillsammans med Johan är när vi bestämde oss för att satsa 1000% på Alex. När Johan tar tag om mig i vardagsrummet på Wadströmsgatan och säger att vi kör, kör 1000% på det här barnet. Sen är vi äntligen fick vår son Alex var allt totalt....en stund i alla fall. Att få se Johan för första gången tillsammans med Alex är en känsla jag inte kan beskriva i ord. Jag bara känner den i hela kroppen. En annan härlig stund som jag alltid kommer att minnas är när jag ringer till Johan den 31/3-08 kl 10:34 och säger att jag är med barn igen. Han direkt sa "Nää,gud vad kul" När kommer den komma nu då.....ehhh december.
Sen kom Lukas till oss, en liten kille till, till vår familj. Jag har turen att få se en härlig syn igen. När Johan håller sitt andra barn för första gången.
Han kämpar varje dag med sin sjukdom och jag vet att jag inte skulle klarat det så bra som han. Han kämpar på med huset så det ska bli klart. Han är den mest envisaste människa jag mött och det är jag glad för, jag behöver en sån människa i mitt liv. En som kan sparka till en i röven när allt börjat stanna upp.
Gud, jag gråter nu för alla mina känslor bara väller upp när jag skriver allt detta om min Johan. Han är verkligen den mest betydelsefulla människan i mitt liv och jag vet att jag inte skulle överleva utan honom, det kanske låter klychigt, men så är det verkligen. Jag älskar honom så otroligt mycket och han är mannen i mitt liv.
Jag älskar dig Johan!!!!

"Sommar och soliga dagar......."

Herregud, vilket väder det har varit idag. Jag åkte till Millan efter jag lämnat Alex och varit på Bvc med Lukas. Vi satt på hennes trapp i vårsolen hela förmiddagen tills jag skulle hämta Alex igen.....så härligt det var. Tack Millan för kaffe å sällskap. Tur att vi har så snälla små barn som låg och sov nästan hela tiden.

På Bvc gick allt bra. Att Lukas gick ner där när han var sjuk märktes inte nu. Nu väger han 6820g och han följer kurvan bra.

Johan kom hem förut och då åt vi lite mat och sen åkte han och Alex till Maxi för att handla. Skönt att jag slapp för jag är såå trött. Lukas har jag precis lagt....sov gott, ungen min.

Imorgon är vi bjudna till Mattias a.k.a Bäret. Han ska bjuda på middag och sen är det utgång till palace. Så PALACE HERE WE COME.....håll undan. Gud, vet inte när jag var där sist. Tror det var med Josefin och Karin för några år sen. Det ska bli kul att få svänga mina lurviga igen.

Millan berättade att hon inte kan skriva några kommentarer här på min blogg....hmm!!?
Det stod att hon var tvungen att logga in. Hon har blogg.se
Är det något speciellt JAG måste göra för att hon ska kunna kommentera mig???
Nån snäll liten skäl som kan komma med något???
KRAM