ARG!!

Är så arg nu. Har just pratat med en mamma som jag tror bor i falun och som har en pojke som just börjat 6 års med diabetes. Pojken har gått på skolan sen över 1 månad tillbaka å nu den 5/10 kommer de för första gången ha ett informations möte med läraren för pojkens klass.
Den person som är ansvarig för pojken just nu är en tjej som följt med från förskolan och tror att diabets är den samma från dag till dag.
Rektorn på skolan tycker att allt sköts jätte bra å att de inte behöver nån resurs till pojken. De har ju regler att följa varje dag, de som står i boken mamman har gjort å det är bara de generella reglerna så som diabetes är i det stora hela. De tror alltså att det inte ändrar sig från dag till dag.
Pojken hade legat under 4 i BS en hel dag utan att de fått upp det och inte ringt föräldrarna. KATASTROF!!!!! Rektorn tyckte med att det var upp till barnets ansvar att sköta allt!
Deras diabetesköterska ska vara med tack o lov å jag hoppas hon förklarar för dom hur allt ligger till. Rektorn påstår att hon vill ha en expert inom området eftersom föräldrarna inget kan.......HALLO, det är ju dom som lever med barnet, DERAS barn. Man kan allt om sitt barn och var sjukdomen handlar om.
Jag blev så arg under tiden jag pratade med mamman.
Ingen verkar ta denna sjukdom på allvar.
Skolorna kan bygga ramper till rullstolsbunda barn och göra en extra klass till invanrare, men att ett kroniskt sjuk barn med denna sjukdom inte tas på allvar gör mig så arg. Ett barn som när som helst kan falla i både känning, kramper, å förrvirring kanske inte ska tas på allvar?????
Ett cancer sjukt barn ser sjukt ut....visst! Men 3 av 4 barn blir friska. Det blir ALDRIG ett diabetes barn. Bara för att barnet inte SER sjukt ut så är det inte det, eller????
Ursäkta om jag har gjort nån ledsen med detta inlägg och att jag har varit hård i orden, men det skiter jag ärligt talat i. Det här är mitt liv och jag kommer stöta alla andra med barn eller anhörig med diabetes!

Barn alltså!

Hej!
Fy vilken jobbig natt jag har haft. Lukas vägrar typ att sova. Han har hållt på såhär nu hela veckan. Fattar inte vad han vill. Första gången han vaknar är runt 00, sen vid 05 och då är han vaken. Nu har han somnat igen å kanske sovit 30 minuter. Ska jag väcka honom eller låta han sova. Vill ju inte att han ska somna på eftermiddagen då han somnar så sent annars. För väcker jag han nu så kommer han vara trött på eftermiddagen. Åhh, så här krånglig var aldrig Alex. Faktiskt, Alex var nöjd å sov å gnällde knappt alls. Men nu får vi igen allt. Jag å mitt humör med mitt i natten är inte att leka med. Jag blir skitarg när han vaknar. Jag funderar allvarligt på att be mamma ta Lukas en helg så man kan få sova ut. Jag har inte fått göra det på lääääääääääääääääääääääääänge! Antagligen skulle jag sakna honom massor så jag bara skulle må dåligt ist! Men tanken finns där.
Idag är det studiedag på dagis.
Vill så gärna hitta på nåt, men vet inte vad. Tar väl en promenix til sjön sen eller nåt. Vädret är ju så fint!
nä, nu ska jag FARMA på facebook!!

Höst å tankar!

Ute regnar det nu. Morgonen gick inte som jag trodde.
Alex hade 3.7 när jag gav honom sprutan. Kanske var fel av mig att ge den, men jag hade tron att han just denna morgon skulle äta en bra frukost! Så blev det inte. Han sucka och tog sig för pannan flera gånger under tiden han åt. Han lämna mat som vanligt å jag kollade bs igen. Då var det 3.5...oj! Sjunkit fast han ätit. Därav fick jag bekräftat att jag skulle låtit honom äta innan han fick insulinet.
Han är hemma från dagis idag. Han fick ont i huvudet som vanligt när han haft känning. Ska det alltid vara så att han får ont i huvudet??? Skönt att ha honom hemma när sånt här händer.

Hösten är verkligen på väg och den kommer med stormsteg. Alla träd börjar gulna och snart kommer det går över i rött för att sen ramla av och singla ner till marken.
Idag är en sån där dag då jag saknar.....saknar min syster Camilla. Jag får såna dagar titt som tätt. Tycker att det är synd att det ska vara så här som det är. Samtidigt som jag är rädd att om jag ringer så börjar hon tjafsa om allt å inte bara kan låta allt vara. Så det är därför jag låter bli. Önskar att vi kan få nåt slags umgänge nån gång med tanke på hur bra våra barn leker med varandra.

Jag har hållt på å städat i helgen. Hela köket å hallen. Jisses så mkt damm det blir efter all slipning.
Just ja, vi hade en brand här i söndags kväll. Jag hade gjort mig till å tänt lite ljus här hemma. Ett ljus lyste i hallen å när jag gick förbi så ramlade ett papper ner på ljuset utan att jag eller johan märkte det. Plötsligt slår det upp lågor å som tur var var johan i köket å han kunde snabbt blåsa ut allt. Tur att det räckte med att blåsa. Jag sprang å öppnade ytterdörren å köksfönstret. Vi var rädda att larmet skulle gå å eftersom det går direkt till larmcentralen så fick vi bråttom att vifta bort röken från sensorn. Det brann ju inte mer, liksom. Sen tjuter det så å ungarna sov ju, för gössenamn!!!!
Nä, nu ska jag ge mig på å städa sov rummet!

Novell

Detta är en Novell från "STICKET" NR 3 2009. En fin å hemsk berättelse om en pojke som insjuknar i diabetes

Det hade varit en bra dag.
Under rådande omständigheter hade det
faktiskt varit en bra dag.
Så mycket måste Pappan i alla fall tillstå.
Han noterade att Sonen till och med hade
sprungit in från bilen när de kom hem. Han
hade inte sett honom så pigg på länge. Inte
på hela våren, när han tänkte efter. Men
det var inte så konstigt. Sonens lilla kropp
hade ju knappt fått någon energi på vem vet
hur länge. Och nu sprang han omkring som
vilket barn som helst. Det visade i alla fall
att insulinet gjorde nytta.
Nu satt han där med en skål glass och lekte
med sin nya pennkniv. Den som han hade
fått som stickpresent. Eller valt, egentligen.
För på avdelningen hade de ju haft
en hel låda att välja ifrån. Först hade han
hittat ett par tuffa solglasögon som han la
beslag på. Men sen fick han syn på kniven.
Och kunde inte bestämma sig. ”Kan jag
inte få båda?”, sa han vädjande. Och det
hade han fått. Fast det stod att man bara
skulle få en sak per tillfälle. Men de tyckte
synd om honom. De hade ju varit tvungna
att sticka i bägge armarna – flera gånger
dessutom, eftersom de misslyckades på
första försöken. Det var tydligen inte helt
lätt att sätta kanyl på en liten pojke.
Själv satt Pappan mitt emot honom vid
köksbordet. Han sneglade ut genom
fönstret och noterade att Sonens oranga
Foppatofflor låg utspridda i trädgården där
han klivit ur dem förra veckan. Hans nya
favoritskor, precis införskaffade på Skänningemarken.
Första dagen hade han velat
ha dem på sig hela tiden. Nu stod den ena
under äppelträdet medan den andra låg
slängd mitt på gräsmattan. Han hade tagit
av sig dem först när han skulle svalka fötterna
i fågelbadet.
De kvarglömda skorna påminde honom om
hur plötsligt allting hade förändrats. Det
hade inte känts så viktigt att plocka undan
någonting i den stunden. Och inte hade
de räknat med att bli kvar på US så länge.
I över en vecka!
Pappan tänkte på hur det hade varit när
de åkte in. Hur hans fru hade fått tjata för
att överhuvudtaget få komma till vårdcentralen.
Hur hon sedan varit där med deras
son. Först på morgonen för att ta prover, sedan
på eftermiddagen för att träffa läkaren
och få resultaten. Själv hade Pappan varit
på jobbet hela dagen. ”Det är inget”, hade
han sagt sig själv. ”Hon oroar sig alltid för
småsaker.”
Sedan mindes han tydligt varje detalj.
Hur hans fru hade ringt honom på jobbet.
”Kan du komma hem”, var allt hon
hade sagt när han svarade. Hennes röst var
alldeles kall, men han kände hur den darrade
av tillbakahållna känslor. ”Jag kommer”,
svarade han kort och la på.
Han kom inte ihåg vad han hade tänkt på
vägen hem. Att det inte var några bra nyheter
som väntade, det kändes i alla fall tydligt.
Med skakande händer hade han satt
nyckeln i nyckelhålet och klivit in. I hallen
stod hans fru med ena armen om deras son.
Hennes ögon var svagt fuktiga av tårar som
inte riktigt ville tränga fram. Inte riktigt ge
den lättnad som riktig gråt kan ge.
”D-d-de tror han har diabetes”, stammade
hon fram.
Hon hade fått med sig en remiss till barnavdelningen
på US. De åt en enkel middag,
packade vad man kunde behöva för natten,
satte sig i bilen och körde till sjukhuset under
tystnad.
Pappan var i alla fall glad att de kommit in
så pass tidigt som de hade gjort. Sonen hade
ju aldrig hunnit må riktigt dåligt. Inte som
den där fjortonårige killen som hade varit
inne samtidigt. Han hade suttit på sitt rum
och i smyg druckit massor av söt Cola eftersom
han blev törstig hela tiden. Sen hade
han gått upp och kissat flera gånger varje
natt. Där hade föräldrarna inte märkt något
förrän blodsockret slog i taket.
En bra dag

Nä, idag hade varit en bra dag. Problemet
var bara att Pappan tänkte för mycket.
Grubblade över det som varit. Funderade
på vad de kunde ha gjort annorlunda. Även
om läkaren sa att ”varken du eller dina
föräldrar har gjort något fel”, så måste det
väl vara något de kunde ha gjort. Struntat i
nyponsoppan till frukost, kanske. Eller inte
alltid skickat med banan till fruktstunden.
Något fel måste de väl ha gjort. Alla barn
fick ju trots allt inte diabetes.
Dessutom tänkte Pappan mycket på framtiden.
Tyckte synd om Sonen som måste ha
med sig sjukdomen resten av livet. Undrade
hur dennes liv skulle bli.
Han såg hur Sonen girigt slickade skålen,
sög i sig de sista söta resterna av glass som
en myra suger i sig honungsdagg från en
bladlus. Han såg väldigt glad ut över att
faktiskt få äta glass.
Ja, idag hade varit en bra dag. Det var inte
idag som var problemet. Det var oron och
grubblerierna, tankarna på igår och på imorgon,
som slukade hans energi och bar
skuld till att den pigge, sorglöse ynglingen
som tills helt nyligen varit han nu försvunnit
från spegeln och ersatts av en trött, lätt
grånad, medelålders man.
Ibland funderade han på om det var det här
som var det verkliga syndafallet. Det där
med kunskapens träd på gott och ont. Att
kunna tänka, planera framtiden och minnas
det förflutna, det hjälpte oss att överleva,
att utvecklas på det materiella planet.
Men samtidigt tog det bort paradiset från
oss, den fullkomliga och totala friden det
gav att leva helt och fullt i nuet.
Det var en förbannelse, och han var själv
bra på att väcka känslor som frustration, ilska
eller sorg genom att grubbla och gräma
sig för gårdagen eller att oroa sig för morgondagen.
Men idag hade varit en bra dag.
Imorgon skulle säkert också bli en bra dag.
Det var inte dagarna var för sig som bekymrade
honom. Det var ”framtiden” som sådan.
Men just nu lyckades han bortse från framtiden.
Han sneglade bort mot Sonen där
han satt och fascinerat undersökte sin nya
pennkniv. Han kunde, på barns vis, stanna i
nuet. Just nu verkade han riktigt lycklig.
Ja, idag hade varit en bra dag.

Harry´s

Nu kommer bilderna från förra lördagen när Elin å jag var på HARRY`S!!!

Fy på sig!

Väldigt dålig uppdatering här just nu. Lovar att jag ska bättra mig. Sen ska jag även lägga upp bilder från Elins å min utekväll på Harry´s förra lördagen. Dom bilderna kommer inom kort!

Onsdag!

Är ute hos mamma nu. Jag kom hit igår.
Vet inte när Johan kommer hem. Han sa att han skulle komma hem ikväll, men nu vet jag inte. Det är delar till hissen som inte kommer fören imorgon å då måste han åka upp dit igen å fixa det. Så jag ser ingen anledning att han kommer hem ikväll om han ändå ska åka imorgon bitti igen tillbaka. Blir så trött. Varför kan ingen annan på hans firma göra allt detta för. Han jobbar ju inte själv.
Alex fick en känning igår kväll. Jag var själv här hos mamma å Alex "gick in i dimman" Som tur krampa han aldrig, men det var nära. Han bara låg å stirrade å jag fick lägga druvsocker i kinden på honom så det smälte.
Efter ett tag började han "komma tillbaka" å med världens huvudvärk igen. Han hade legat under eftermiddagen med huvudvärk. Det är ju så viktigt att han får i sig mat efter känning å det vägra han för när han har sådär ont i huvudet så kan han inte äta. Så han fick lägga sig å sova. Efter en stund så fick jag väcka honom å ge han välling som han åt halva flaskan av.!
Jag sov inget vidare natt. Låg å tänkte en massa som vanligt! Vill just nu bara få vara själv å ta dagen som den kommer, men lycka till med det!