Idag är det fredag och mina små grund kommer hem. Så vi har ätit gott nu och nu återstår det att mysa resten av kvällen. Fångarna på fortet är givet när barnen får bestämma vad som ska ses på tv. Och som Lukas sa " mamma du kan få lite kli på ryggen av mig när vi kollar på fångarna" Det säger man ju inte nej till å så blir det lite lättare att glo på tvn.

Veckan som varit har jag börjat med ny medicin som jag ska ta på kvällen.  Den har funkat ok och jag har sovit hela nätterna. Sovit nästan lite för länge dock. Nåra kvällar fick jag yrsel av dom o vissa inte. Men jag kommer köra på nu denna vecka när barnen är här. Jag har snart återbesök till min nya läkare oxå.  Jag kommer fråga henne en del om medicinen nu när jag ätit den lite.

Helgen kommer bli lugn utan nåra måsten.

Hej hopp.

Hallo!!!

Det var verkligen länge sen jag uppdaterade bloggen. I april förra året va sista gången.  Inte klokt men har liksom inte haft en tanke på att göra det heller. Nog om det.

2017 har det hunnit bli nu iaf och det mesta rullar på som vanligt.
Dock så har jag fått ett rejält bakslag och det har visat sig att den medicin jag ätit i flera år inte varit den rätta...troligtvis.  Så nu har vuxen psykiatrin tagit över då vc inte längre kan hjälpa mig. Redan första mötet hos psykiatrin blev det fastställt att både medicinering och behandling troligt varit fel. Jag blev så väl omhändertagen där och nu efter jag träffat specialist läkare så börjar ny medicinering. Så som dom förklarade hur jag förhoppningsvis skulle må känns som en dröm-värld för mig. Slippa ångesten och trycket i bröstet, mindre hjärtklappningar, mindre stress osv. Men för att utesluta så jag inte har Hypotyros kommer även prover tas för det + en massa andra prover.
Hypotyros är när sköldkörteln spökar. På ett sätt hoppas jag att det är den som gör att jag mår såhär. För då kan folk kanske få en annan förståelse och acceptans. Att jag kan hänvisa mitt mående på den istället för den diagnos jag har nu som är så tabu än så länge i samhället. Jag mår dåligt och det tär på mitt psyke att alltid känna stress å ångest och känna mig mer nere än glad, men det gör mig inte till något psyk fall för det. Jag är fortfarande Anna. Aldrig kunna koncentrera mig längre stunder.
Specialist läkaren sa att jag absolut inte är själv att må såhär och det kändes så skönt att få bekräftat.
Jag sticker inte under stolen längre med min diagnos utan förklarat kort o gott för dom som undrar.

För att gå vidare så denna veckan är jag uppe hos min älskling.  Så nu kommer jag på riktigt börja äta nya medicinen...skulle börjat förra veckan när jag hade barnen. Jag ska ta den på kvällen runt 20 vilket jag gjorde men jag blev så groggy av den redanledningen vid 21 att jag valde att börja min fria vecka. För att bli så groggy å om det händer att Alex får känning mitt i natten och jag inte vaknar är inte ok. Lr om nån av de andra vaknar. Därför kör jag nu ist. För det tar ju ett tag innan kroppen vänjer sig.

Nu ska jag dra upp mig själv från soffan o kanske baka lite bullar.

                  Lägger upp lite bilder innan det                        nya året kom

Hej igen!

Det kalla vädret håller sej kvar i ett järngrepp... jag vill nog dom de flesta ha lite värme nu. Alla blommor som kommit upp kommer inte till sin rätt i det här kalla och gråa vädret. 
I helgen åkte jag och barnen upp till Laxå och övervakade P och hans barn..gissa om det va 3 fågelholkar som tittade ut genom dörren. Vi kom fram strax efter 20 och det blev lite lek och mys innan det blev dags att sova. I lördags åkte vi till ett naturreservat där de va en skog med massor av vitsippor och gamla träd....mest ekar. Vi hade sol på vägen dit men när vi kom fram hade det blitt mulet och gråkallt. Men barnen var nöjda och glada så allt gick ändå.  Matsäck med fika knaprade vi i oss oxå. Sen började det regna och snöa lite då gav vi opp. Men nån timme i skogen blev det iallafall. 

Hemma sen hos P så va solen framme igen och vi åt middag och barnen satt med plattor och mobiler i vanlig ordning tills det kom en hagelskur som hette duga.... Alla vi hade krig med små hagel..Lukas tröck upp en hel näve under min tröja så jag höll på att dö....jissies så kallt. 

Sen begav vi oss hemåt i söndag eftermiddag. 

Sportlov.

Nu är det sportlov igen. Åren kommer och går.  För 2 år sen va det första sportlovet som ensamstående och jag hade barnen hela den veckan. Jag/vi hade precis flyttat till lägenheten i stan. Jag hade målat alla rum.
Den tiden va en glad tid för mej. Känna att jag kom till rätta med mitt egna hem med mina barn. Hade varit på Ikea med mamma veckan innan och handlat möbler och bilen Ulf. Den dagen försvann nästan 30000 spänn.
Det var 2 år sen. Mkt kan ändra sej på 2 år.
Nu 2 år senare har jag flyttat ytterligare en gång och då till Åby igen.
Jag mår bra här i Åby. Barnen har sina skolor här och dagis.  Jag bor i en fin lägenhet ochsnart är det dags för mej att börja arbetsträna. Livet vänder nu och det kan bara bli bättre.
Allt ska bli bättre.

Sista tiden har varit tung för mej....jag vill bara blicka framåt och hoppas att det onda försvinner med tiden. Fokus på mej och mina barn. Inte glömma, men ändå hoppas att allt blir lättare. Det sägs att jobbiga saker och ting blir bättre med tiden.  Det är nog så...

2016 och det nya året!!!

Nu är det nytt år igen och visst går det bara fortare och fortare för varje år som går? Tiden är något som kan gå så fort men ändå så långsamt. Som när man väntar på nåt....då går allt sakta sakta...o när något är kul så swich! Kan sätta 100 spänn på att alla tycker precis som jag där.
Inte känns det att jag är 33 år för jag minns min ungdom som igår. Men att mormor och farfar har varit borta i 7 år känns som en evighet. 11 år som mamma och det har både gått fort och sakta.
Att titta på en stjärna så som Polstjärnan som är 25 ljusår bort är en tidsrymd jag inte kan förstå.
Tid på så många olika sätt!!!

Nu är tid för Alice att sova iallafall.
Mer tid för att skriva kommer  fler gånger.

Snart jul igen!

Sitter ute hos mamma. Jag ska sova över här inatt. Vi fick för oss att dricka glögg. Fasen vad gott de va. Första för i år. 

Snart äre dags att ta fram julsakerna och börja pynta i lägenheten. Känns som att jag nyss packa ner allt. 

Jul jul o jul... Tiden går så fort 

En vecka nu

1 vecka idag sen jag började med nedtrappningen. Utsättnings symtomen har varit varierande från dag till dag. 

De värsta är nog yrseln och swicharna i huvudet, suset och liksom elstötarna i huvudet. På en millisekund känns det som jag faller och allt stannar liksom till. Jag ser men ändå inte. Hjärtklappningen är jobbigt den oxå. 

Ett par dagar nu har jag ont i kroppen så som leder. Känns som träningsvärk. När jag borstar tänderna blöder tandköttet. Viljan till att göra något finns, men orken är som bortblåst. Illamående och magont. 

Att det verkligen kan bli såhär av att trappa ur en medicin. 

Det är ju nu jag förstår vilket gift jag har i kroppen och ännu är detta inte över. Om jag jämnför med de tre första dagarna mot nu är jag piggare överlag. Läkaren skulle höra av sej igen om två veckor och jag tror symtomen blir mindre och jag hoppas att näst fas inser här inte blir lika jobbig. Att kroppen vant sej. 

Just ja.. Jag kan börja svettas av att sitta stilla. Helt sjukt! 

Nedtrappning

Jag har gått och funderat en tid nu att trappa ner på min medicin. Venlafaxin! Igår bestämde jag och min bästa dr Kjell Blomqvist att jag ska göra det. Jag har ju ätit 75mgx3 men går nu ner en halv tablett. Abstinensen har redan börjat och jag svajar, får hjärnstöttar, huvudvärk, hjärtklappning mm. 

Dag 2 idag. 

Fan jag vet ju hur dåligt jag kommer att må men jag måste!

Blommor och Blad!

Som många vet älskar jag blommor. Mina käraste blommor får alltid följa med till Laxå så de inte vissnar. Ja jag vet pensionärsVarning... Men so what? Om jag hade haft trädgård skulle den vara full av blomster. 

Nu när jag är här i Laxå i två veckor så kollar mamma till de andra blommorna i min lägenhet. De som inte behöver vatten varje dag! 

Om jag fick önska så skulle jag ha något litet smultronställe någonstans med en trädgård fyllt med blommor... En mysig trädgård där folk fick komma och ta en fika och bara njuta en liten stund. Drömmar är till för att förverkligas och jag hoppas att just denna dröm blir sann!

Snart slut på Juni

Tiden går så fort... För fort! Jag har säkert skrivit det hundra gånger här på bloggen. 

Nu har vi flyttat iaf. Förutom att det regnade konstant hela lördagen vi skulle bära så gick allt jäkligt bra. P och Lisas pojkvän bar som små ekorrar som ska hamstra för vintern. 

Två lass med möbler och fredagkvällen åkte jag och P med kartonger på hans kärra. 

Det va en del pyssel att packa upp allt sen och hitta bra plats för allt i köket och de övriga rummen. Barnens rum blev prio 1. Jag vill att de skulle stå klara när de kom hem från deras pappa. P hade ordnat på sitt jobb så vi kunde sätta ihop deras sängar igen till våningssäng. Det blev verkligen jättebra!!! Det blir så mkt mera plats för dom i resten av rummet sen. Alice rum blev oxå jättefint. Dock så har hon sin spjälsäng än, men jag ska köpa en vanlig till henne snart. Från dag 1 efter de kom har de sovit i sina rum. De har gått förvånadsvärt bra med det. Så nu kan jag ha mitt sovrum för mej själv. Självklart får de komma in om de vaknar mitt i natten men jag vill att de somnar i sina sängar. 

Köpte ett sånt här träd till Alice rum. Det blev så snyggt med det på väggen! 

Vardagsrummet fick jag upp gardiner i redan första dagen i nya lägenheten. Och resten av rummen oxå. 

Känns skönt nu att jag har kommit tillbaka till Åby igen så att barnen har nära till sin skola/dagis och sina vänner. 

Återigen en flytt.

Ja, så blir det. Den 1 Juni bär det av till en ny lägenhet inne i Åby. Inte ny ny, men ny för oss. Det bästa är oxå att det ligger just på det stället jag ville ha en lägenhet oxå. På Krusenhofområdet. Det var ett par innan mej i kön, men de släppte den och då FICK jag den... Hur bra är inte det! 

Nu återstår det bara att någon tar min lägenhet oxå. Jag har min till 1/7, och så länge tänker jag inte bo här. Vill ju inte ha dubbla hyror. Har liksom inte 15 lax bara sådär! 

Så nu ska de packas denna månad och städas. 

Shit, inglasad balkong och allt. Att Alex kommer kunna gå till skolan själv är helt fantastiskt. Hoppas på att kunna skaffa en cykel så kan vi andra cykla till dagis o skola i Jursla. Att bo där alla kompisar till barnen finns och att det kommer kännas tryggare att veta det är närmare till Alex skola om något händer honom! 

Tjohoooo vad vi är glada att vi ska flytta. Pojkarna bara stirrade på mej när jag berätta. Det blev en stor gruppkram i soffan och Alice va lika gla hon fast hon inte fatta nåt! 

Glädjedag

Livet puttar på åt rätt riktning nu, hoppas jag! Fick idag det samtal jag så länge väntat på. Äntligen blir något av det jag önskar kanske på riktigt!!! Nu återstår lite bekräftelse o sen kommer allt blir så mkt bättre! Hela dagen har jag ägnat åt denna tanke och gått med ett leende på läpparna. 

Återkommer med vad det är inom kort om det nu slår in på rätt sätt. 

Vår!

Våren är här idag... Vill inte ta ut något i förskott att den är här för att stanna. Det kommer nog komma fler bakslag med minus grader och snöslask. Många pratar redan om att sätta på sommadäck på bilarna... Fattar inte varför man ska göra det så tidigt. Jag kommer vänta nån månad till iaf. 

Man ser lite här  o där snödroppar och krokus.. Det blir en viss känsla i kroppen när jag ser de blommorna... Vårkänslan kanske?! 

Om det bara kunde sluta blåsa så in i norden oxå så man kan sitta ute i solen utan att blåsa bort :)

Va på Dollar Store idag och köpte sköljmedel och shampoo och deo. Det var dags att fylla på förrådet! Himla billigt där alltså, sen kanske inte bästa kvalitén men deon har jag använt mej av i 1 år mu och den är kanonbra, tycker jag!

Saknar barnen i vanlig ordning. Men mu har halva veckan gått och snart är det söndag igen!

Vi säger så så länge! 

Kram påre!

Lördag. Alex mår bättre

Idag har jag städat och tvättat. Barnen har busat o h sysselsatt sej själva rätt så bra. Med undantag av olika viljor som krockar ibland. Bara att styra upp och få de att tänka på annat. Alex har varit hemma ons-Tors-fre. Han började må dåligt i skolan. Sen va han däckad från 15 när vi kom hem till 6:30 dagen efter. Helt slut stackarn. Dagarna efter var han seg och huvudvärk. Idag är första dagen som jag ser honom som sej själv. Busig och retsam mot lillebror. Samma goa unge tillbaka. Att se honom såhär som han va nu i veckan är så jävla jobbigt. Han kan inte äta ordentligt lr sitta uppe Max 10 minuter. Han har ätit så dåligt hela tiden nu. 

Blodskr har varit hyfsat ok ändå och han har fått äta det han har velat för att överhuvudtaget få i sej något!

Nu blire att laga lite middag här. Inget speciellt alls. Spagetti o Köttfärsås!

De va inte igår...

Nu är det början på Mars närmare bestämt den andra! Vi har haft sportlov som tyvärr inte va mkt att ha då jag va febrig till och ifrån. Men en dag så va vi på uppfinnarmuseum här i Norrköping. Det va väldigt bra ordnat. Mamma följde oxå med. Är tacksam för de stunder vi har tillsammans! 

Livet utöver barn rullar oxå på. Mestadels så känns det som att jag står still och trampar tuggummi.... Kommer liksom ingen vart. 

Kärleken är som en avlägsen vind som jag hoppas snart kommer och tar mej med storm igen. Han håller hårt i mitt hjärta och det är svårt att se sitt liv på annat sätt. 

Man ser ofta på film där två människor möter varandras blickar och det säger PANG!!!! Blixtförälskelse från första stund. Att de har träffat personen i sitt liv.... Sin livs kärlek! Jag har i alla fall får uppleva att springa mot honom på tågperrongen.... Den händelsen kommer jag alltid bära med mej. En av de bästa stunderna i mitt liv. Även hela den resan som jag på något sätt lyckades fixa och komma över till honom! 

Han betyder så mkt för mej o jag kommer inte sluta hoppas... Om han är ni liv kärlek? Ja, det är han! De bästa som hänt mej. Alla turer på mc i sommras. Minns en tur när vi va på väg tillbaka hem till honom så stannade jag upp i nuet. Solen lyste, det va lagom varmt, luktade nyklippt gräs och han jag älskar får ja hålla om. Solen va på väg ner och himlen börja bli i alla möjliga gulröda nyanser. Där o då kände jag att jag levde. Ljudet från motorcykeln och vinden... Tog in alla känslor och sinnen. Det va underbart! Känna draget i kroppen när han gasade och jag fick hålla hårdare om honom. 

Funderar mer o mer på att ta mc-kort så jag själv kan få känna på känslan att köra. 

Mitt livs kärlek.... Hopp är det sista som lämnar min kropp. Hopp om att få vara med honom igen! 

Uppdatering jul å nyår

Igår lämnade jag in min UffeMuffe till rejmes. Nu är jag utan bil. Som tur är får jag låna mamma o kjells passat. Jag letar o letar och väntar å väntar nu på att få mina pengar för bilen.

Julen var jättebra och tomten kom oxå. Klappar med rim och barnen var nöjda.

Ensam

Man brukar säga att ensam är stark. Det tvivlar jag på iaf. Jag är ensam nu och är inte ett dugg stark. Snarare svag, liten och ledsen. Jag är inte van att vara ensam, jag vill inte vara ensam även om det är nyttigt för mej att vara det. Det är så tyst och det ända jag hör är musiken från radion och mina tankar som maler i huvudet. Allt går långsamt på något vis. Jag fixar o städar och ändå har jag långtråkigt. Det är Onsdag imorgon 5 dagar kvar tills barnen kommer igen och då äre julveckan. Jag har alla klappar klara och det känns så skönt. Men att vara ensam är inte min grej liksom. Jag vill ha den där familjen som jag aldrig tycks verka få någon gång. Barn som leker, tjuter kramas, tjivas. En man som kommer hem och vi alla äter en middag tillsammans och bara lever i nuet. Det känns långt borta, alldeles för långt borta. 

Ensam är inte min grej liksom....

Inlöses

Bilen måste lösas in.... Fan oxå!! Min bil

Jag gjorde en skadebesiktning i måndags o killen som utförde den frågade hur snabbt gick de egentligen för den var så intryck. Hela golvet i bagaget är helt inbockat och balken under. Så man kan säga att hela bakdelen är tryckt fram för bakdörrarna och bakskärmen finns de knappt nån glipa mellan.

Jag är bara glad att jag hann se bakåt å trycka huvudet mot nackskyddet. Annars vette fan hur de hade gått.  Dock så har styrkan i handen inte kommit tillbaka än helt. Anmälan för kroppsskada är gjord iaf. 

Så nu är de bara att leta bil igen :( det känns förjävligt. 

Krocken

Lastbilen svänger vänster, ser jag. Jag bromsar in och stannar, slänger en blick i backspegeln och ser bilen bakom komma i en ganska hög fart. Jag hinner bara tänka " fan, kör han in i mej?"

Trycker huvudet mot nackstödet och greppar ratten och så kommer smällen.....

Jag studsar framåt med skallen och sedan snabbt bakåt igen. Ljudet av bromsar, metall och plåt låter så chockerande högt. På en millisekund blir allt tyst igen. Fan, jag blev påkörd, va fan gör jag nu??? Jag känner efter hur det känns i kroppen och de verkar vara ok. Hjärtat slår så enormt fort att jag börjar skaka i hela kroppen. " vad gör jag nu"

Ser att han i bilen bakom sitter kvar och rattar sin bil mera mot vägrenen och jag gör desamma. Han kliver ur likaså jag. Min bil ser inte så tilltyglad ut som jag trodde. " kör fram till busshållplatsen, säger han. 

Det går inte att stå så på vägbanan med all hård trafik. Lastbilar som inte ens saktar ner utan kör bara åt sidan med en väldig fart. Det blåser nåt så in i helvete när de rusar förbi. 

När jag stannat på busshållplatsen möts vi igen och pratar om hur vi mår. Jag känner en konstig känsla i nacken som jag inte känt nån gång. Jag ringer direkt till P och berättar vad som hänt och han säger att jag måste ringa polisen.

Mina undersköterske-kunskaper får mej att tänka att jag inte ska röra mej allt för mycket i fall något har blitt fel i nacke/ rygg. Hämtar min jacka och drar igen den ända upp till hakan. Jag ringer polisen och den andra förarens chef kommer som han ringt efter. Killen som körde på mej kan inte varit mer än Max 25 år. 

Jag informerar polis om platsen, tillstånd och sen får vi invänta deras hjälp. Det tar inte mer än nåra minuter så kommer räddningstjänstbilen och snart därefter även ambulansen. Sen en ambulans till och brandbil. De spärrar av trafiken. Jag står o röker för att lugna mej. Den ena ambulansföraren kommer fram till mej o tar min cigg o menar att jag inte ska stå här och röka nu. Jävla idiot, tänker jag bara. Ska en sån människa jobba såhär när han inte ens har kollat om jag mår bra? Tänk om jag hade varit i värre chock än va jag va i. Den andra ambulanskillen kommer fram och undersöker mej lite halvdant. Frågar o klämmer om jag har ont i nacke lr rygg. Vilket jag har. De frågar om jag vill åka med till sjukan och det vill jag så klart eftersom jag känner den där konstiga ömheten i nacken. De säger jag ska sätta mej på båren, sen iväg till Motala sjukhus. När jag ligger där i ambulansen går mina tankar kring deras utförda jobb. Varför sätter de inte krage på mej? Varför kollar de inte blodtryck? Bara syresättningen..... Killen med mej där bak frågar lite rutinfrågor om allergi o annat. Väl på akuten går vi in tillsammans o fram till sjuksköterske expeditionen. Jag får tillskickad mej en skadeanmälanblankett och en penna. Sen att jag ska sätta mej i väntrummet o fylla i den för det finns inga lediga rum. Inget hej, hur mår du lr någon som helst fråga om nåt. Då kände jag mej jävligt liten. Sätter mej på en hård träbänk med ett bord framför o börjar fylla i blanketten. Hinner bara skriva datumet när jag känner att jag tappar styrkan i fingrarna. Lägger ner pennan och viftat lite på dom, men de hänger inte med. Handen o armen hänger inte med. Okej, tänker jag. Nu tar du det lugnt, fröken Petersson. Går fram till receptionsluckan o förklarar läget. Hon ringer direkt på samma sjuksköterska som sagt att de inte finns nåra lediga rum. Hon kommer på en gång och för mej till ett ledigt rum??? Hmm, trilla det ner ett ledigt rum bara sådär alltså från himlen, tänkte jag. Så behändigt. 

Lägger larmklockan på britsen och säger att jag kan lägga mej där på. Sen vänder hon sej om, sen såg jag inte henne nåt mera. Kanske hon skulle sluta kl 14? 

Efter en stund kommer en kvinnlig utländsk AT-läkare in. Jag gråter redan och förklarar hur jag inte känner armen o att bemötandet här va katastrof. Hon frågar MEJ varför jag inte har någon nackkrage på mej? Ja de undrar jag oxå, svara jag. Hon kollar reflexer och styrka och klappar mej ömt på armen att jag ska bli bättre omhändertagen nu. Vilket jag blev. Hon går ut o efter nåra minuter kommer det in en manlig läkare i följd av AT-läkaren, och sjuksköterskor. Han är saklig och snabb i sin förklaring att dom måste fixera mej omedelbart och att det inte var klokt att ambulansmämnen inte gjort det på en gång. Tjipptjopp så ligger jag fastspänd spikrakt på en annan brits. Blir förd till ett annat rum och det ända jag kan röra är ögonen. Ser bara taket och tänker på Cityakuten när man ser alla lampor i taket svischa förbi på tv-skärmen. Rullas in i nåt rum o behöver inte ligga där länge fören min Finaste kommer. Fy satan va skönt de va att få hans ansikte mot mitt. Sen att vi garva för jag såg väl ut som en uppstoppad kåldolme lr nåt. 

Timmarna drog iväg och en datortomografi senare berättar den nya läkaren på det nya skiftet som antagligen ska jobba kväll/natt att jag inte har någon fraktur i nacken. "Sing halleleljua" sjöngs i skallen på mej.

 Vilken grupp sjöng den föresten på 90-talet? 

I och med att min vä arm o hand o fingrar saknade styrka så beslutades att jag med ambulanstransport ska köras till antingen Norrköping lr Linköpings sjukhus för att göra en magnetröntgen då det kanske blitt något neurologiskt. Då sjöngs det inget " sing halleleljua" mer i huvudet på mej..... Vare No limits som va gruppen? 

Min Fina stannade kvar med min bilnyckeln o invänta morsan o Brellan. Sen lastades jag över till britsen till ambulansen. Tur att detta kollegepar var mkt roligare o trevligare. 

Jag kördes till Norrköping och direkt ner till röntgen. Fick höra av världens skönaste sjuksköterska att maskinen måste startas upp och under tiden klädde hon av mej allt utom trosorna. Så säger hon " för vi vill ju inte att du ska flyga in i maskinen då den är magnetisk. Där får jag en syn i skallen där jag flyger mot den o trycks upp som en mosad fluga med näsan sådär som blir när man trycker den hårt mot en ruta.....Haha, de hade varit nåt! Jag kostade säkert landstinget 100000kr för den undersökningen.

Det var ingen trevlig undersökning att ligga där i ett trångt rör med nån slags hätta på skallen, öronproppar och hörlurar med en radiokanal med jordens sämsta mottagning. 30 minuter i tunneln låg jag. Nu kan jag absolut förstå de som har klaustrofobi. Men jag låtsades att jag låg i ett solarium.

Sen upprullad och fortfarande fixerad in till akuten och morsan o Brelle kom. Nu hade jag så ont i min rygg att jag bara vill slita av mej kragen i springa därifrån. Jag grät och lyckades så klart få en panikattack oxå... Tackar!!! 

22:20 kommer Dr Skåne med en dialekt så grötig att jag knappt förstod. Men han säger iaf att allt ser ok ut. Nån "sing halleleljua" kom inte utan mera " ta av mej kragen, snälla doktor så jag får röra mej nu. 

Sen att bara sätta sej upp på sängkanten var som en hel boxningsmatch. Yr i skallen som om min motståndare fått in 3 knockouter på mej. På med kläderna och stapplandes ut till bilen. Sen förbi Donken för att sen åka hem. Brelle hjälpte mej upp. Tack snälla Mamma o Kjell för all hjälp den dagen med bil o moraliskt stöd. 

Jag åt bara upp å ringde Finaste för att sen ta en insomningstablett och däcka i sängen. 

Nu återstår ömma axlar och en bil som troligtvis måste skrotas då den var mer tilltyglad än vad de såg ut från början. Bagageluckan går inte att använda. Golvet i lastutrymmet är ihop knöklad och reservhjulet har fungerat som en slags airbag för den sitter fast. Så ska man få bort den måste man sätta en kniv i så luften går ur. Nu ska försäkringsbolaget hjälpa mej med all info så att jag får allt så rätt som möjligt!

Kommentarer

Det är en del som är inne å läser min blogg! 

Kan ni inte lämna nån kommentar!

Ska försöka blogga oftare. 

Va å fixa håret förra veckan då jag inte var så nöjd med förra frisören. Nu gick jag till ZalongNivå igen. Där blir man nöjd varje gång. Kortare blev de och jag gillar det!!!

Gött m kort